Göteborgsposten – 6 juni 1860, sida 1

arbetande ledamöter; hvad betyder väl det lilla boxareskrået deremot? Vid första anblicken af vår train och af de skyndsamt nedstigande passagerarne, skyndade en och annan uppskrämd farmer att barrikadera sin boning. De visste nogsamt, huru farliga dessa femton hundra man kunde blifva för dem, som, lemnade åt sitt öde af de mäktiga auktoriteterna i hufvudstaden, endast hade den lokala polisens svaga skydd att tillgå. Efter en half mils besvärlig väg genom sumpiga ängar, under hvilken vi måste hoppa öfver diken och arbeta oss igenom häckar, kommo vwi till det för striden utsedda fältet. Stänger nedsattes i jorden, rep utspändes af en boxareveteran vid sjutio års ålder — en vis gråhårsman med vördnadsvärdt utseende. Rundtomkring den sålunda bildade arenan skockades vi, utgörande en skådelysten, sjelfvisk, bullersam, otålig och brutal pöbel. Ingen af de närvarande kunde säga sig vara mera hyfsad än sin granne. För tillfället voro alla lika goda, och landet afbidade otåligatt få läsa en skildring af hvad vi skulle seDer såg man hertigar, markiser, prester, akt törer, sångare, teaterdirektörer, författare, re. ferenter, målare och poeter midt ibland landtbrukare, lagstiftare, lagskipare, advokater, officerare, köpmän, falska spelare, familjefäder med sina söner, tjufvar, boxare, hästhandlare, doktorer, krögare, leverantörer, amerikanare af alla klasser, irländare och skottar af åtskilliga klasser. Det finnes näppeligen någon konst, något yrke eller någon klass, som icke var representerad. Längre fram på morgonen, när underrättelsen om hvad som förehades spridts omkring i trakten, infunno sig bonddrängar, qvinnor, bondflickor, små barn, några poliskonstaplar — för syns skull — och en fånig person med lama händer, vacklande ben och gapande mun, som var den ende oskyldige, otillräknelige åskådaren af boxningen. En del viga åskådare klättrade upp i träden, som omgåfvo ängen, och tittade på kampen liksom stirrande och grinande apor. Åfven hade en gammal försigtig herre infunnit sig, som hade hyrt tvenne boxare ex professo att beskydda sig mot möjligen inträffande faror. Då den odödlige Sayers omkring kl. 7 framträdde på stridsplatsen emottogs han med väldiga applåder, liksom om han varit en aktör. Hans markerade ansigte var brungult och liknade ett fyrkantigt stycke valnötstrå. Han hade mera af boxaren i sitt utseende än de flesta af hans yrkesbröder. Hans motståndare, den odödlige Heenans, som derpå framträdde, helsades med lika mycken entusiasm som den engelske kämpen. Han hade ljusare hy än Sayers, men var fuare än sina porträtter. Prisboxare ha tvenne slags näsor — platta och trekantiga eller ock så uppåt böjda, att man kan hänga en nyckel på spetsen. Den odödlige Heenans hade en näsa af det senare slaget. De begge odödliga männen skakade hvarot — mmborsmmemmmmm— Åvsss-mmKnss——t—o—t-