Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1870, sida 3

Tom är platsen der vid bordet, tomt det är i lillans bädd; På dess kant nu sitter sorgen, i den svarta manteln klädd. Mellan hvarje qvalfull snyftning man så tungt dig sucka hör: ,Hvad ger verlden nu för lycka. — Hvad har jag att sträfva för? Till odödlighetens tempel stigen är så brant och smal Mörkt och tomt det är i lifvet . . . mörkt i konstens pelarsal. Tro dock icke så, du hulda; sorgen skall ej evig bli. Småningom skall den förbytas i en ljuf melankoli. Lycklig är hon ju, den lilla, som du vid ditt hjerta bar. Hvad har jorden väl att bjuda, som ej himlen bättre har? Osedd skall hon dig omsväfva, osedd vara dig till tröst. Och när den ånyo flödar, sångens rikdom, ur ditt bröst, Skärare, om möjligt, blir då hvarje drill, ja, hvarje ton, Ty osynlig lilla engeln sjunger med, från högre zon. Wilhelmina. ER