förbjuda dem är omöjligt, men samhället kan ge nom ändamålsenliga medel motarbeta dem och be göra det, ty Pantläneverksamheten — i synnerhe den privata — gifver den behöfrande blott c 580nblicklig, sparsam hjelp, för att efteråt gör honom dubbelt så fattig som förut och oftast ound vikligen föra honom emot det mål, der det offent liga fattigväsendet måste åtaga sig hans försörj ning, eller der tiggarstigen, ja till och med för brytarbanan börjar. Lån på pant af lösörceflekter äro de dyraste a alla och måste så vara, ty för det första är de säkerhet, som sådana föremål kunna lemna lån gifvaren, till följd af dessa effekters art, icke sto och följaktligen måste skillnaden emellan effekter nas inköpsvärde och den lånesäkerhet, de erbjuds blifva betydlig; dernäst medför uppbevarandet a panterna större omkostnader, hvilka måste bestri das af låntagaren. Völjaktligen blifver lånet dyrt och då nu dessa fattiga låntagare kanske i de fle sta fall icke mäkta inlösa sina panter, så blif lånen ännu dyrare för dem, och den lilla förmö genhet af lösöreeslekter, som de under bättre da gar hafva lagt sig till, kommer att så mycket for tare försvinna. Hvad arbetaren på detta sätt för lorar af sin lilla förmögenhet, är också en förlus för samhället, ty man kan vara förvissad om, at de utarmade individerna desto snarare komma at falla fattigvården till last. Tluru stor denna fö lust är torde ungefärligen kunna beräknas. G nom Kristiania anktionsförrättare skall man lät kunna få uppgift på hela summan för den mänge pantgods, som året om nästan hvarje auktionsdag försäljes på offentlig auktion i Kristiania. Dercf. ter måtte man väl något sånär kunna beräkna in. köpspriset på de försålda föremålen, likasom mar genom jemförelse emellan den offentliga inrättningens ränta och den gängse privata må kunna komma långifvarnes vinst och läntagarnes förlust något så nära. Men beräkningar behöfvas knap: past. Pantlänare uppskjuta såsom svampar i alla arbetareqvarter, och den omständighet, att alla dessa trifras och ofta samla förmögenhet, utgör ett bevis på, att här verkligen försiggår en utpumpning af arbetsklassens medel, hvilken förr eller sednare kommer att visa sig såsom förökade fattigutgifter för alla andra medborgare. Samhället tyckes derföre hafva den största skyldighet att inskrida emot ett samhällsondt sådant som detta. Ilvad frågan gäller är att skaffa den lånsökande tillgång till billigare lån än den pantlånarrörelsen kan erbjuda. . Em icke liten del af pantlånarnes kunder äro de småhandtverkare, hvilka i sina hem arbeta för egen räkning och hvilkas driftskapital är så litet, att de inköpa sina matcrialier i småplock, och hvilka ögonblickligen måste anskaffa penningar på sina varor så väl till lifsmedel för dagen som till inköp at nya materialier. Sådana småhandtverkare ser man ofta begifva sig till pantlånarne för att erhålla lån på sina färdiggjorda arbeten, och om än dessa lånsökare äro af de bästa att lösa igen, så händer det dock naturligtvis ofta, att varan, då den en gång är insatt hos pantlånaren, sedan icke kan blifva utlöst så snart, hvadan en stor del af värdet går förloradt för egaren. Dessa länsökande kunna med lätthet hjelpas på annat sätt. Folkbanker med råämnesföreningar och gemensamhetsmagasiner, såsom i Tyskland, skulle kunna skaffa arbetaren billigare län på arbetet på samma gång han skulle kunna erhålla högre betalning för sitt arbete. Jag ämnar icke här vidare inlåta mig på detta ämne, till hvilket jag med det första tänker återkomma. ... Här vill Jag närmast fästa mig vid en åtgärd, som arbetaren icke sjelf mägtar åstadkomma, men som de mera förmögna männen, i deras egenskap af fattigbördornas bä rare, nog skulle taga i betraktande, om den blefve tillräckligt behandlad och framhällen för allmänheten. Mängden af pantlånarnes kunder hör till de många samhällets olyckliga, hvilka antingen genom sjukdom eller arbetslöshet nödgas att för lifvets uppehälle anskaffa sig lifsmedel för sina få tillhörigheter, eller också, tyvärr! ofta förvandla dem i penningar för uppnåendet af flygtiga njutningar. Sjukkassor och lånckassor bland kamrater skulle kunna afhjelpa mycket af det elände, sem nu för arbetaren till panilänaren; men i båda dessa fall skall behof af lån emot pant alltid förefinnas, och här gäller det för sambället att åvägabringa inrättningar, hvilka på panten kunna utlåna den aldra största summa emot den möjligast minsta ränta, hvarigenom förlusten för låntagaren kan blifva så mycket mindre och den tid utsträckas inom hvilken den olycklige skall falla på samh let. Här måste de större offentliga pantlåneinrä ningarne framträda och verka, här är deras plats. De flesta större städer hafva redan sådana, men det oaktadt florera de privata pantlånarne bredvid dem, — och hvad är orsaken dertill? Jo, i vissa städer arbeta icke de offentliga pantlåneinrättningarne med tillräckligt kapital, de tillfredsställa icke lincbehofvet och utlåna i alla fall blott på bättre panter. Låusökaren måste at detta skäl hänvända sig till privatmannen, men detta borde dock väl endast ega rum i sällsyntare fall. IIufvudorsaken hvarfore länsokarne, äfven der det är jemförelsevis billiga offentliga inrättningar, likväl söka de dyrare utlånarne, har Jag i Kristiania af många arbetare hört vara den, att expediti i de stora inrättningarne för långsam. De a inrättningarne blifva lätt för stora, kontorstiden är ej lång nog, de kunna icke på en gång expedicra de många, som infinna sig; men den stackare, hvilkens hungriga barn der hemma ropa på mat, han måste gå till den private utlånaren för att få skyndsam bjelp, till och med om den är dyrare. Hvad Kristianias sparbanks låninrättning angår, så är tillstrommandet at lånsökande så stort och expeditionen så långsam, att det till och med är en industrigren för vissa dagdrifvare att tidigt på morgonen skaffa sig expeditionsnummer för att sälja dessa till verkliga lånsökande, ja man har till och med etablerat kommissionskontor, hvarest lånsökaren den ene dagen kan inlemna sin pant för att följande dag uviå beläningssumman utan att behöfva bortslösa en arbetsdag i väntan på att hans expeditionsnummer skall uppropas. Då förnåällandena äro sådana, kan man icke fsörtänka den tattige, att han försöker mätta sina barn genom att banvända sig till den närmare boende private pantlanaren, ty skulle han vänta, så torde det hända, att bjelpen komme tör sent. En orsak till att expeditionen vid den offentliga inrättningen är mindre snabb, är den, att inrättningen Ulott håller ett enda kontor och detta på emligt stort afstånd från de stadsdelar, der de lesta arbetarne bo. Tiden går, under det hjelpen nåste vara snar, hvarföre den närboende pantlåvaren, såsom nyss sades, föredrages. Ofta gär man äl också till honom af det skäl, att de stackars attige, som vilja låna, blygas för att begifva sig n till den fina staden, der inrättningslokalen innes, med de kläder och de husgerådssaker, som r deras allt. Alltså, vill samhället uppträda emot det blodsueri, som af pantlånarne bedrifves, så upprätte aan filialer af pantlåneinrättningen i de stadsdear, der de fattigaste invånarne bo. Kontoren unna vara mycke! enkla, möjligtvis blott för utining och emottagring af panter, hvaremot inlösing af panter kunde försiggå vid hufvudkontoret. så fall skulle nog de enskilde pantlånarnes kun