Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1870, sida 3

Till Fru Louise Michaäli, vid dess dotters död. Hvad står på? . . . Se, folket strömmar öfver gator, öfver torg, Hän till kyrkan. — Hvarje anlet bär en prägel utaf sorg. Varmt, ehuru konstlöst, yttrar hopen, der den framåt drar: Ack, så synd om stackars modren! hennes enda barn det var. Hvem är död? en främling spörjer, vänd till några herrars krets. — Jo, fru Michaclis dotter bärjarn tog på lians spets. Glad, som lärkorna om våren, fin och skär, som blommans knopp, Moders, faders största rikdom, deras fröjd och deras hopp. Nu — hvad toner kring den lilla, som den korta glädjen gaf. Toner ljödo kring dess vagga, toner klaga vid dess graf. Ölverböljd af blommor ligger, bleknad, lilla pupan här, Medan frigjord fjäril sväfvar öfver gyllne molnet der. Ja, förvisso är hon lycklig, lilla elfvan, som gick bort. Aldrig borde man beklaga när ett menskolif blir . kort. Men föräldrars hjertan blöda -. . moderns sorg tar ut sin rätt. Trösteord väl kunna slösas; trösta är dock ej så ätt. Vidtberömda konstnärinna! Sveriges stolthet, sce. . nens skatt, Slocknat har din glädjes stjerna plötsligt uti smärtans natt. Dina himmelskt ljufva toner nu väl tystna, för en tid. O, att denna hvila kunde föra med sig lugn och frid. Dock .. . det är så tomt i hemmet... Ingen barnröst klingar mer. Inga små, små fötter trippa . . . ingen leker nu och ler,