Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1870, sida 3

ta förtjenstfolla, från tyskan omsorgsfullt öfversatta arbete, genom hvars utgifvande i Sverige vår Åförnämste förläggare velat fylla en brist i vår litteratur, som blifvit kännbar i mån af allmänbildningens framåtskridande och stegrandet af intresset för konstens skapelse. Det är inga estetiska teorier, som förf:n här meddelar, och ban uppehåller sig så litet, som hans uppgift medgifver, på abstraktionernas område. Han meddelar klart och tydligt de resultater, hvartill den moderna estetiken kommit, stödjande sig förnämligast på Vischer och Zeising, dock så att man äfven adopterar äldre estetikers åsigter i serskilta fall, der de synas honom ega företrädet. Han går således eklektiskt till väga, utvecklande dervid en ganska betydande kritisk förmåga. Han öfverlastar ej arbetet med definitioner, och dem som han gifver, belyser han genom hänvisningar till företeelser ur naturens och konstens verld. Klart har han uppfattat, hvilken väg, som bör väljas, om man, utan att sförutsätta nårga segentliga förstudier, vill inom ett begränsadt utrymme visa läsaren hvad estetiken är, och öppna hans ögon för det sköna sådant det framträder inom naturen och konsten. Anmärkas kan dock, att han åt det sköna i naturen egnat ett med afseende på hela arbetets omfång alltför vidsträckt rum eller, rättare sagdt, att han under den nämnda rubriken låtit åtskilligt förekomma, hvars anspråk på plats i ett arbete af detta slag kan på giltiga grunder bestridas äfven af dem, som villigt erkänna det naturskönas betydelse för estetiken. Om förf. i detta afseende förfarit sparsammare med utrymmet, skulle skaldekonsten kunnat behandlas mindre knapphändigt. Vi sakna neml. den omfattande framställning af densamma och dess arter, hvartill dess universella natur och betydelse tyckes ge all anledning, och serskilt må nämnas, att vid hänvisningen på betydande skapelser inom de serskilta arterna, flera af de i estetiskt hänseeende vigtigaste, som pläga anföras och kommenteras i hvarje arbete af detta slag, blifvit förbigångna. Emellertid är arbetet, i sin helhet betraktadt, värdt allt erkännande och väl förtjent af en plats inom hvarje bildad tamiljs bibliotek. Synnerligt förtjenstfulla äro de afdelningar, som handla om de bildande konsterna, hvartill de ganska väl valda och utförda illustrationerna, utgörande albildningar af berömda konstverk, i väsentlig mån bidraga. Väl kan det sägas att förf. här icke blott meddelar vigtiga upplysningar om hvarje särskild konsts utvecklingsgång, utan äfven att han, så vidt sig göra läter, lär läsaren att se det sköna i konstskapelserna. Det lediga, fullkomligt populära framställningssättet, det träffande i uttryck och bilder, den sunda smak och den mångsidiga och grundliga bekantskepen med hvad som afhandlas göra författaren till en förträfflig vägvisare för den på dessa fält mera främmande. Någon gång uttalar han dock åsigter, som vi för vår ringa del ej skulle vilja skrifva under. Exempelvis må anföras den ståndpunkt, han intager rörande frågan huruvida målning bör anbringas på marmorstatyer. På grund af skäl, som synas oss ganska svaga — statyens upphöjda ställning relativt till åskådaren etc. — vill han att håret, hjelmen och benskenorna skola förgyllas, att läpparna skola färgas röda och ögonen blå och att smält vax skall göra ansigisfärgen gul. Äfven om statyen ställes på marken, bar fört. intet emot att håret genom förgyllning åtskiljes från ansigtets gula färg, att man ger munnens öppning en lätt anstrykning af rosenrödt och hela gestalten en lätt köttfärg, att man genom ränder eller färgning markerar drägten samt förgyller vapnen. Vi veta väl, att det gifres konstnärer och konstkännare, som dela denna åsigt och stödja den på exempel från antiken, men vi erkänna dock, att vi betrakta den såsom verkligt barbarisk och att vi ej utan rysning kunna tänka oss den tillämpad på konstskatterna i Thorvaldsens muscum eller på andra herrliga skapelser på skulpturens område. En annan anmärkning vilja vi rikta mot förf:s påstående att i Schillers Fiesco det tragiska intrycket cj vinnes, derför att Fiesco dödas at Verrina, af en man, som är honom underlägsen, och det måste vara en högre makt, som verkar fallet, om detta skall bli tragiskt. Oss förekommer det, som om just en sådan högre makt här framträdde, ty det-är ej såsom individ, utan såsom representant för frihetens af den efter enväldet törstande Fiesco kränkta idö, som Verrina dödar denne man, som ban personligen älskar. , a 2 . eve Till Fru Louise Michaäli, vid dess dotters död. Hvad står på? . . . Se, folket strömmar öfver gator, öfver torg, Hän till kyrkan. — Hvarje anlet bär en prägel