Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1869, sida 3

. (Insändt.) Hvad är prestbildning? II. På hvad sätt och hvarigenom är det, som studier kunna bilda, förädla menniskan? Först väl derigenom att de väcka hennes ande, d. v. s. hennes bästa del till lif och verksamhet och göra henne medveten derom, att det finnes en verld af högre rang och värde än den materiela, som genom sinnena talar till henne. Ilon drages från sinnliga till osinnliga ting. Dervid ärzdock icke likgiltigt på hvad sätt detta dragandet sker. Man kan också inom vetandets verld råka på irrvägar. Der fordras först att veta, kvart man vill. Ätven der kan man sätta olika mål framför sig. Men syftemålen måste vara det sanna, det goda och det sköna i absolut mening, om sökandet, forskandet skall bli till välsignelse. Sätter man ett annat, eller ett lägre mål för sig, så bli studierna icke bildande. Menniskoanden har fröet till evighet och oändlighet inom sig. Det, som skall kunna nära och utveckla densamma, måste också derföre ega hos sig något af det eviga och oändliga. Vetenskapen i sin sanning och fullhet eger ock detta. Och först när den studerande, bildningssökande får syn derpå, kunna studierna sägas för honom bli bildande. Detta gränslösa lyfter honom uppåt, på samma gång som det förödmjukar honom. Det ger honom medvetande om, att han aldrig kan hinna målet, men på samma gång eggar det honom till ny, rastlös sträfvan. — Ty just uti detta medvetande, att målet icke är och icke kan uppnås, ligger eggelsen att vara med i arbetet, att söka sjelf draga ett strå till den gränslösa byggnadens fortgång. — Det bildande studiet är sålunda icke blott ett receptivt mottagande af hvad andra åstadkommit, utan det är äfven spontaneitet. Det är ett brottande, en strid för att finna sanningen. Detta är det enda rätta sättet, hvarpå sanningen af den bildningssökande må eftertraktas. Den, som uti böcker lär sig mer eller mindre, blir derigenom mer eller mindre kunnig, men han blir icke derigenom bildad i vår mening. Hans förstånd och omdöme kan derigenom utvecklas, hans ande luttras, härdas, utvecklas icke derigeom. Derför behöfves eget arbete. Och endast let, som vinnes genom strid och möda, blir oss i sanning kärt och med oss rätt införlifvadt. Deröre heter det ock: fria akademiska studier. Akalemiens ändamål är icke att inlära studenten nya exor, utan att göra honom till en fri student (en iber studiosus), som sjelf studerar, sjelf träder in som en kämpe i ledet uti striden för sanning och ätt. Men om vi nu rikta vår uppmärksamhet på de tkademiska theologiska studierna, månne dessa notsvara de nu gjorda fordringarne på bildande studier? — Målet för theologen är visserligen lögt, ja i sanning det högsta, ty han vill ju ock inna det sanna, goda och sköna i dess absoluthet. Men hvilken är vägen, hvarpå han skall finna den? cke är det den fria forskningens, det egna arbeets. Nej, så snart studenten är inträdd inom den heologiska fakulteten, är hans uppgift blott att nlära, huru han för hela sitt återstående lif har cke blott att handla i smått och stort, utan ock tt tänka och känna. Alla sina åsigter, känslor ch föreställningar måste han inrangera inom kyrcans system, formler och method. Sanningen, heer det, är given och funnen, något sökande behötves alltså icke; här gäller blott att emottaga, rvara och försvara. Fanken får röra sig blott å vidt den kan utan att komma utom de utstacade gränserna. Går den längre, måste dess flykt sämmas. Sådan måste ställningen nödvändigt bli nom en theologisk fakultet, som skall fostra renäriga prester för en viss statskyrka. Detta är rthodoxiens nödvändiga följd.