Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1869, sida 3

THULUL 1011. al desså TAMUT torde vard mera rattrogen lutheran än flertalet bland hans läsare, så kan han dock icke fördölja för sig, att detta samvetsoch tanketvång, som ålägges våra prestalumner, måste vara ett särdeles verksamt medel till att (om vi så så säga) förkrympa deras inre menniska. Man kan väl säva: ingen tvingas ju att mot sin öfvertygelse ingå i kyrkans tjenst. Sannt; men huru många studenter ha väl, då de ingå i den theologiska fakulteten, redan genomgått sin inre utvecklingsstrid och tillkämpat sig en egen, fast, fri och sjelfständig ståndpunkt. De, som detta gjort, kunna för visso utan fara för sig sjelfva beträda fältet och taga vapenrustningen på sig. För dem skall den bli ett skydd och ett verkligt vapen. Men alla de andra, och det är nog flertalet, som, utan att ha slutat eller kanske utan att ha börjat sin egen utveckling, träda in och taga den färdigsmidda rustningen på sig, huru går det med dem? Ja, någon gång i bästa fall taga de naturligen utan tvång gestalt efter rustningen och känna icke några band, men för huru många blir icke rustningen en fjettra, som hämmar dem i deras växt och gör dem till — dvergar eller krymplingar. Och just dessa äro de, som, emedan de sjelfva blifvit ofria trälar, sedermera vilja göra äfven andra dertill. Dessa äro de, som mer eller mindre tydligt medvetne om, att de sjelfva blifvit kränkta till sin fria menniska och hänsynslöst bundna till sin ande, icke förstå hvad det vill säga att respektera och ännu mindre att uppoitra något för en motståndare, att vara storsint i tanke och handling, som, korteligen sagdt, förlorat denna ädelhet i karakteren, hvilken vi påstått ofta saknas bland vårt presterskap. Men det finnes äfven ett annat moment uti vår prestbildning, som hör hit och som ätven nära sammanhänger med vår statskyrkas natur och väsende. — Kyrkan kallas visserligen protestantisk, och det är ju sannt, att den i mycket protesterar emot påfvekyrkan, men månne dock den beskyllningen är så osann, att det ännu inom den finnes alltför mycket papism. Vi tänka icke nu på talet om att våra bekännelseböcker äro en papperspåfve, churu ock detta är sannt, för såvida kyrkan lärer, att dess dogmer äro ofelbara. Nej, nu tänka vi på den ställning, hvari presterna stå till församlingen. Kyrkan lärer visserligen gentemot katholikerna, att församlingen har blott en medlare och en herre, men månne dock icke i sjelfva verket äfven vårt presterskap uppammas till församlingens herrar och andliga regenter. Dessa anspråk, som så ofta höras vid altarringen, att presterna äro de, som ännu i apostolisk mening på grund af sitt embete handhafva löseoch bindenyckeln; detta tal om intrång uti en annans embete, då en icke invigd vill utlägga Guds ord, m. m. — hvad är det annat än ett yrkande på att vara privilegierade medlare mellan Gud och menniskor: Och det är väl kändt, huru vid det ena af våra universiteter inplantandet af dessa hierarkiska tendenser varit en vigtig del af prestbildningen. Och hvad är då naturligare än att presterna uti församlingen skolal frestas till denna herrsklystnad, detta öfvermod, som så mycket påminner om prelaten inom den allena saliggörande kyrkan, och som kan imponera på de andligt omyndige, men som hos de andra väcker löje eller förtrytelse. Och då presten sålunda i sina egna ögon blir något annat än i församlingens, i dat att han sjelf menar sig i sitt embete stå öfver hjorden, under det att denna dock icke kan eller vill se i honom något annat än en med-lärjunge och medtjenare till samme herre och mästare, hvad är naturligare än att presten skall göra sig skyldig till handlingar, som i hans egna ögon äro fullkomligt tillständiga, men i församlingens ögon vittna om taktlöshet, ja öfvermod, kanske till och med råhet? — Ja, en prest må vara en än så god kristen och utmärkt man, det kan dock icke hjelpas, att församlingen ändock vet, att han är blott en syndig menniska. Och den fordrar derför af honom icke klemighet för synden, men en ödmjukhet i sinnet och urskiljning i omdömet, som gör honom mäktig till att med grannlagenhet behandla äfven — syndaren. Det finnes äfven hos de fallna en känsla för det passande, som icke obämnadt kan kränkas. Syndaren tål gerna, att han blottas i sin nakenhet inför Gud och sitt eget samvete, men han förbättras icke genom att utpekas, skymsas inför sina medmenniskor. IIuru ofta har icke detta förglömts just af de bäste bland våra församlingslärare! Jlutligen tinnes det ock mycket i vår kyrkas yttre organisation samt i dess former och ceremonier, som vi tro måste verka förderfligt på presternas sinne och lynne. Vi mena allt detta, som liksom syftar derpå att göra dem till arbetsmachiner. Om en menniska tvingas till ett arbete, som förefaller henne motbjudande, och ännu mera, om hon tvingas till ett arbete, hvaraf hon ofta såras i sitt samvete, så måste detta verka störande för hennes inre andeliga lif och sedan hennes yttre väsende äfven deraf taga en viss pregel. — Vi tro, att just de bästa af kyrkans tjenare på detta sätt lida mycket ondt. — Man har ofta talat derom, att de många ekonomiska, kommunala och statistiska arbeten, som åligga presten, äro för hans rätta embete fremmande. Och vi tro ock, att alla prester i anda och sanning lida deraf. Men man har mindre talat derom, att i vår kyrkas ritual och kult är mycket, som liksom syftar på att förslöa prestens sinne. Detta ständigt enahanda, som presten måste Söndagligen vid altaret föreläsa, dessa samma ord, som ban måste hundradetals gånger på ett par timmar upprepa vid nattvardsgången, dessa långa formulärer vid dop, vigsel och begrafning, som han ofta många gånger på samma dag måste återupprepa, må man väl vänta eller begära att han skall kuänna göra det så, att hans själ och bjerta deri tager del. Nej, detta ligger utom en vanlig menniskas makt, och hvad gör då kyrkan sin tjenare till annat än en — arbetsmackin. Vi tro nog, att många prester finna detta helt rätt, naturligt och i sin ordning, men i veta ock, att många ibland dem, och dessa förvisso de bästa, lida i hög grad af dessa göromål, som de önskade kunna göra med ett rätt andeligt sione, ehuru de (derföre att de ock äro menniskor) icke äro dertill mäktiga. — Då man tvingas till handlingar, som kränka ens samvete, kan det gifva andeligt lif, sinnesspänstighet, frimodighet? Förvisso skulle mycket mera kunna idetta imne, som vi här tagit oss djerfheten vidröra, men det redan sagda är kanske i mångens ögon bäde nog och — öfvernog. Det är dock hvarken första och säkert ej heller sista gången, som det är på tal. Men det är icke nog taladt, förrän sanningen at dem, det vederbör, erkännes och behjertas. Det skulle göra oss ondt, om hvad vi sagt ansågs vara motiveradt af något slags presteller kyrkohat. Tvertom skulle vi önska, att deruti kunde spåras och framskimra en nitälskan för kyrkans och dess tjenares bästa. — Vi äro alla menniskor och bero mer eller mindre af den uppfostran vi få. Men vi uppfostras icke blott 1 våra hem, vi uppfostras ock genom all vår omgifning, alla våra arbeten och ysselsättningar. Ar den upptostran, som staten och kyrkan förelagt församlingslärarne, på ett eller inat sätt förvänd, så är ju icke detta lärarncs el. Och om de deraf taga inverkan och lida skada, å bevisar detta ju blott, att de äro liksom vi anra — menniskor. Denna uppsats var, såsom i början syntes, förnledd af ett uppkommet spörjsmål, huruvida kyran och presterskapet kunde till sitt anseende lida ågon skada deraf. att en icke-akademiskt hildad