göra ett steg framåt. Sedan 10 års tid arbetar den på den tanken att gifva kyrkan en representativ-författning. Nu ändtligen fromträder man med ett dylikt försök. Annu före konciliet komma i de flesta provinser s. k. prorincial-synoder att samlas, bestämda att i den evangeliska ekännelsens provinciella angelägenheter tala ett afgörande ord och att under de nuvarande kyrkliga rörelserna bevara den vangeliska lirans helgedom. 5srtersot den centraliserade rörelsen i len katolska kyrkan är detta ,försök ned en ra preseltatirförfattning för den angeliska kyrkan alldeles otillfredsstälde. Uaperimentet kommer för sent. n för protestantismens inskränktaste of är representationen ej tillräcklig. Reden omständighet, att synoderna föra sig på de serskilda provinserna, åstadmer en splittring af krafterna, hvilka umanfattade måhända kommit till ett imponerande mål. Och församlingarnes sammansättning sedan! IIufvudstammen bildas prosterskapet; visserligen har in nödtvunget måst lemna tillträde äfät lekmannaelementet, men dessa lekfinna sig icke på grund af ett dem utar fö samlingarne genom fritt val lemnadt mandat, utan måste vara medlemmar af kyrkoförsamlings-representationerna, hvilka sammansättas på förslag af preskapet. Det är alltså sörjdt för, att församlingarne vid synoden endast repreiteras af sådana män, som äro presterskapet behagliga. Dessutom kallar konungen älven ett antal män till synoderna, och härtill väljas naturligtvis återigen endast personer, som gå i den nuvarande kyrkliga riktningen. IIVad har man under sådana omständigheter att af Synoderna vänta för det protestantiska väsendets fortbildning? Intet. Ju omsorgsfullare man i allmänhet sörjt r alt göra synodernas sammansättning överensstämmande med den från ofvan oktrojerade andan, desto sällsammare framstå de undantag, man behagat göra. I sen Hessen-Nassau kommer synos lekmannaelement att framgå ur församlingarnes fria val. För provinsen Schles-ig-Ilosstein är visserligen en liknande betämmelse träffad, men med den inskränkUing, att endast personer få väljas, hvilka senom deltagande i gudstjensten och nattden ådagalagt sitt kyrkliga sinne. På ilken grund let kyrkliga sinnelaget hvijar, pröfvar man ej, utan utsätter för detsamma utan vidare en i valkompetensen bestående premie! Dessa undantag äro välberäknade polifiska medgisvanden, icke en följd af sträfvandet att befrämja den protestantiska andan i frihetens anda. Förefunnes ett sådant sträfvande, så skulle man i sanning välkomna den rörelse, som visar sigi den tyska protestantföreningen, såsom det enda verksamma mediet mot de romerskt sinnades öfverhandtagande. I stället roar man sig med tt å protestantföreningen begå det ena attentatet efter det andra mot de protestantiska lagarne om frihet, fördragsamhet och kärlek. 9 sörliden månad protestantingen höll sitt hufvudmöte här i Berrades densamma, på befallning af de kyrkliga auktoriteterna, begagnandet ar kyrkorna, hvadan föreningen såg sig sad att hålla sina sammanträden, a andaktsstunder och sin högtidliga gudstjenst i en — gymnastiklokal. Det ill med andra ord säga: i Preussen är protestantföreningen utstött ur den evangeliska kyrkans gemenskap, emedan den ej vandrar på ortodoxiens väg. Frukterna utaf denna okloka handling at teologisk ofördr samhet ha också cj länge låtit uta på sig, ty äfven i ortodoxa Tretsar inser man, ätt man med ett dylikt förfarande sätter yxan till protestantismens rot. Men på afgörande ort synes man heldre vilja begå protestantismens sjelfmord, än att kalla doss folkliga, frihetsälskande och starka ande till hjelp mot Rom. I. d n 0 1 c d a — — —