Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 november 1869, sida 3

H Litteratur. N. F. S. Grundtvig: Digte. Kjöbenharn. Chr. Steen Sön. 1869. Obestridligen intager biskop Grundtvig ett bland de högsta rummen på den danska parnassen, och han har skrifvit dikter, som skola bli lika högt uppskattade af efterverlden som de blifvit det af samtiden. Och dock måste det medgifvas, att en del af det i qvantitativt hänseende högst betydliga, som han författat, i bunden form, icke alltigenom är poesi. Lifligt gripen at idger och intressen, som oaktadt sin stora betydelse icke i och för sig kunna sägas tillhöra det poetiska området, har han mången gång, då han valt den bundna formen, uraktlåtit den koncentration, som måste förefinnas i hvarje poem af äkta värde, och han har sålunda kommit att prestera en mängd dikter, som visserligen på sina ställen äro utmärkt sköna, men som dock innehålla alltför många af det slags granitstycken, om hvilka Tegner påstår, att han någon gång med flit lägger dem i dikten. Det är på grund häraf, som , Svend Grundtvig sett sig föranlåten att göra ett urval bland de talrika poemer, hvilka hans fader strött omkring sig med ett slöseri, som kan komma mindre rikt begåfvade författare att häpna. Det är detta urval, vi här anmäla. Ivar och en, som har sinne för äkta poesi, skall beundra de herrliga, verkligt klassiska dikterna, hvilka inrymts inom det lilla häftet, på samma gång man lär att älska den man, som genom sin utomordentliga bezäfuing, sin fosterlandskärlek och sin folkighet samt sin djupa, om ock egendomligt rglagda religiositet oberäkneligt inverkat j blott på sitt eget fäderneslands utvecking, utan äfven på Norges. Man finner vär sköna prof på hans skaldskap inom le mest skiljaktiga grenar, såsom väckelseoch tröstesången, minnessången, folkvisan, omansen, det polemiska qvädet, den pariotiska sången, lärodikten, ete. Öfverallt ramträda den älskliga naivitet och känslonnerlighet, som i så hög grad karakterisera denne utomordentlige man, öfver allt visar sig denna utomordentliga makt öfver formen, detta fina öra för ordens och rytnens välljud och denna kraft i tanken, som utmärka Grundtvig. Då den store skalden är långt mindre sänd i vårt land, än han förtjenar vara, ir det oss ett nöje att anbefalla detta ural af hans dikter åt en allmännare uppnärksamhet. A.