Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 3

varande öfverstäthållare-embetet 1 Stockholm. För öfrigt var hans ofvannämnda drama redan år 11835 från tryckpressen utgifvet hos oss i svensk öfversättning, verkställd af sedermera prosten fäuström. Det hade naturligtvis icke blifvit åtaadt. Men år 1844 ville Anders Lindeberg låta på den då nyinrättade Mindre teatern gifva detsamma såsom recettspektaket för hr Eduard Stjernström. Yjjesen var gifven på Europas förnämsta teatrar; den hade hänryckt haltva den bildade verldens teaterpublik. Men ötverståthållare-embetet i Stockholm delade ej smak med Europas bildade teaterpublik. Den förbjöd pjesens uppförande på kapten Lindebergs teater. Dåvarande öfverståthållaren i Stockolm, grefve Mauritz Axel Lewenhaupt, korrigerade godhetsfullt Victor Hugos och den europeiska teaterpublikens sedlighetsbegrepp genom en recension öfver pjesen, så lydande: Planen uti det ifrågavarande teaterstycket Lucretia Borgia är grundad på och utvecklas från föröfvade brott af den skändliga beskaffenhet, att, såsom lyckligtvis hos oss änuu sällsporda, icke ens kunna i samtal omnämnas utan sedlighetskänslans förnärmande; och antydningar på samma brott genomgå hela teaterstycket, jemte det mångfaldiga ohyggliga missgerningar dels i handlingar, dels berättelsevis törekomna, utan annan tramställning af alla dessa brotts bestraffning, än skildring af det själslidande en af de brottslige stundom erfar. En så beskaffad framställning på scenen kan, efter min öfvertygelse, desto mindre 1 allmänhet verka till afsky för brott eller befordra goda seder och moralisk bildning, som en del af den publik, hvilken besöker teatern, ej lär kunna anses innehafva den bildningsgrad, som erfordras för att rätt uppfatta berörda skådespel i dess moraliska syftning. Victor Hugos penna var, som man ser, lättare. men hr öfverståthållarens troligen renare. Men Anders Lindeberg saknade tyvärr smak. Han ansåg Victor Hugo för större auktoritet i fråga om en dramatisk skapelse än till och med en kungl. svensk öfverståthållare. Han besvä rade sig hos K. M. öfver öfverståthållarens recension. K. M. tog nu det jättesteg, hvarom vi ofvan talat. K. M. förklarade genom utslag af den 18 April 1844, till yttermera visso infördt i Svensk författningssamling, att — mirabile dietu — utväg icke finnes till anförande af besvär öfver en censors beslut. Så fulländades och befästes teatercensuren i Sverge. ,Det låder stoft vid vingarne af anden, den ljusgestalt från idealets verldar, det barn, som här i Norden vilse gick — sjunger skalden, men det är bara sand från teatercensurens sanddosa — påstå vi. Hr Stjernström, recett-tagaren, vände sig nu till ecklesiastikministern, biskop Heurlin. Biskop Heurlin hade större förtroende än Stockholms öfverståthållare för Victor Hugos sedlighet. Också gaf han denna myndighet en liten vink att censurera om pjesen samt väckte i hr öfverståthållarens själ den tanken, att om Victor Hugo ej nog klart och tydligt utvecklat ,,sedlighetens ide, så kunde ju hr öfverståthållaren lätt afbjelpa detta genom några penndrag. Och så satte sig en kungl. svensk öfverståthållare ned för att öfverse och förbättra Victor Hugo. Denne hade i det franska orginalet låtit den förgiftade Gennaro, sedan han dödat Lucretia, stå stum och upprätt, under det ridån långsamt faller. Det der var ej sedligt nog för vår beskedlige Stockholmske öfverståthållare. Han föreskref, att Gennaros representant skulle i stället ropa: Ha, förskräckligt! Och tillade hr grefven och öfverståthållaren med egen hand i pjesen efter dessa ord följande lilla instruktion för den skådespelare, som utförde Gennaros roll: ,,faller döende. Vi tro, att om i denna stund Victor Hugos sångmö omsväfvat den kungl. svenske censorns hufvud, så skulle äfven hon i sin ordning under utrop: ,IHa, lörskräckligt! skyndat att söka fria luften, men direktör Sjövall slagit hr öfverståthållaren och teaterförfattaren på axeln och sagt: Sköna tanke, hvar tog du den ifrån! Lucretia Borgia, härigenom — och endast härigenom — sedligare vorden, uppfördes nu under stormande applåder för första gången på Mindre teatern den 16 Maj 1844, och skördade recettagaren genom sitt spel i denna pjes ytterligare lagrar till dem han redan då skurit. Det censurerade exemplaret, prydt med grefve Lewenhaupts autogaf, finnes ännu i behåll. Det eges för närvarande at hr Joh. Gabriel Carlön, hos hvilken, sjelf författare till en brochyr: Teatercensuren i Srerge, vi med egna ögon sett denna int essanta relik af svensk teatercensur. Lucretia Borgia gick väl öfver tiljan, ehuru med olika slutscen, än den Hugo tankt sig och det ötriga civilicerade Europa fått skåda, men i stället lämpadt efter ett svenskt öfverståtbållareembetes stränga sedlighetsbegrepp, men censuren stod dock qvar i all sin glans, dertill just med anledning af Lucretia Borgia — krönt med K. M:ts förklaring, att den hädanefter vore ofelbar och ej finge öfverklagas. I en skrift, inlemnad den 30 September 1844, anhöllo ,Nya teaterns aktieegare, Anders Lindeberg, L. Å. Weser, O. U. Torsslow, J. N. Ablström och Eduard Stjernström, samt landsortteaterföreständarne J. P. Deland och Fredrik Deland hos K. M. om teatercensurens afskafrande och att skådebanans framställningar för framtiden ,, måtte ställas i samma kategori som tryckpressen. Denna skrift delgafs visserligen ej censorerna, men frågan hänsköts dock till dessas utlåtande. Förlåtligt nog, uppfattade dessa således densamma såsom en nemställan, huruvida ej skärpta åtgärder borde vidtagas beträftende censuren, men voro dook, med undantag af en enda, nog humana att yttra, det de ansågo ,någon förändring i detta )all icke vara af behorvet påkalladCensorn i Wisby, landshöfdingen von IIoOhenhausen, tyckte i underdånighet, att det nästan var på tok det pjeser, redan uppförda på kungl. teaterns scen, skulle kunna undertryckas i Trosa och Wimmerby af de resp. borgmästarne. Censorerna i Halmstad, Wexiö, Örebro och Kristianstad, hrr Virgin, Mörner, Bergensköld och von Rosen, funno obilligt att besvär öfver censors dom ej skulle få anföras. Landshöfdingen i Linköping Palmstjerna tyckte, att granskningstiden för en teaterpjes borde bestämmas betydligt kortare än 30 dagar. Landshöfdingen i Ume Montgomery, sjelf skriftställare, ansåg att öfverståthållareembetet och konungens befallningshafvande voro mindre competentå att ensamma yttra sig om litterära alster. utan borde vid censureringen ega att tillgå biträde af försanningens kyrkoherde och en litteratör. Landshöfdingarne i Jönköping, Nyköping, Carlstad och Falun, hrr Bergenstråle, Frölich, Oldevig och Lorichs dristade till och med framställa tvitvel om censurens behöflighet — af dessa censorer visade till och med hr Frölich de inkonseqvenser och orimligheter, som censuren i småstäderna kunde åstadkomma. Landshöfdingen von Rosen undrade, om det icke, sför att bedöma huruvida ett teaterstycke bör uppföras eller ej, erfordras ,,ett eget slags bildning, en omdömesförmåga, som man ej kunde påräkna, ej