Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1869, sida 3

man ej dertill egnat sig. Han fruktade derför, att hrr öfverståthållare och landshöfdingar — att ej tala om de underordnade censorerne — understundom skulle. dels af öfverdrifven eller ock af en förliten grannlagenhet. af lynne, lefnadsvanor, ensidiga åsigter eller af brist på egen författareförmåga och deraf bristande litterärt omdöme — göra skefva och oriktiga slutsatser, genom hvilka såväl teaterstyckets författare och skådespelaren som den teaterbesökande publiken kunde se sin rätt förnärmad. Landshöfdingen i Karlskrona, f. d. chefen för Lifbeväringsregementet, f. d. hofmarskalken hos H. M. konung Carl den i4:de Johan, friherren och riddaren hr Johan Otto Nauckhoff .— i minnets Panteon vi rista hans namn med gyllne runor, så att det strålar, hur än åren skifta. — var ej så blygsam, men vida tvärsäkrare. Han ansåg, att K. M:ts befallningshafvande eller borgmästare i småstäderna skulle ega att ,låta inställa annonseradt teaterstycke eller annat skådespel och att ,,afbryta pågående representation, öfver hvilken åtgärd besvär icke må anföras. Först den 7 December 1852, efter S års liggetid, afgafs på förenämnda ansökan följande ej motiverade resolution: KK. M. finner ej skäl att till denna underdåniga ansökan lemna bisall. Sedan dess har censuren gått på i ullstrumporna, strukit, stympat, undertryckt och raderat, utan ringaste tillstymmelse till urskiljning, utan att ett spår af orsak eller konseqvens understundom kunnat upptäckas vid dess ätgöranden — och hvarför skulle det vara annorlunda? Dess beslut få ju ej öfverklagas! Kan, för att anföra ett exempel, någon dödlig förklara, hvarför år 1853 den från franskan öfversatta pjesen Les Cossaques ej fick för censuren på Mindre teatern kallas Kesackerna, utan prompt skulle heta Ryssar och fransmän? Vi skulle kunna fylla spalter med liknande exempel, men tid och rum tillåta ej mera, åtminstone för i dag. En annan gång skola vi dock måhända skillra tvisterna mellan våra samtida teaterförfattare och deras censorer, mellan .förståndets barn och fantasiins martyrer. För att med ens afsluta vår lilla historik öfver teatercensuren i Sverge vilja vi blott tillägga, att August Blanche, ehuru alltid förgäfves. vid flera riksdagar väckt motion om teatercensurens afskaffande. Vid sista riksdagen väckte äfven hr Svensn samma motion, men enär den föredrogs i Andre kammarens plenum sent en aftonstund, då gubbarne troligen redan voro sömniga, gaf man utan vidare räsonnement rätt åt det utskott, som afstyrkt motionen, och Förste kammaren 16ljde detta exempel. Således är ännu år 1869 i Sverge den dramatiska konstens estetiskt-moraliska vård öfverlemnad åt — polisen. Men man måste hoppas bättre lycka för hr Svensens motion hos den nuvarande riksdagen samt att till följd deraf snart få se blacken aflyft från den svenska Thalias sköna fot ,och fördomens och slentrianens vakter förjagade af ljusets segermakter. En black om foten på en sånggudinna är ett oting; hennes lätta dans lider deraf, ty vore hon än tusen gånger välväxt — ,.som en oread, så blifver dock med detta bihang hennes gång allt annat än sväfvande och gladJörgen.