Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 3

taga ull, så snart våderleken Såudant medgitverBlandade ämnen. Under rubriken en srimurareklocka läses i Skånska Posten: Från en löjtnant Boye har den 5 Nov. bortstulits ett spindelfickur med guldboett, hvilket tillika med tjufven efterlyses i landshöfdinge-embetets kungörelser. Detta ur beskrifves hafva följande egendomliga utseende: å boettens baksida, öfverallt ciselerad, ses nederst en med tre portar försedd mur, på hvilken står mellan två pelare en trappa med sju afrundade afsatser, öfver hvilken är en fewuddig med bokstafven G inuti tecknad stjerna, öfverst moln, sol, måne, alltseende öga, snöre med valknutar och tofsar, en nedåt pekande hand m. m.; till höger och venster i bandrosor hängande byggmästareattributer, alltsammans emaljeradt i Hera färger. Taflan, som har hvit emaljbotten, företer, i stället för siffror, i fint tecknad målning, från 1 räknadt, en klubba, en murslef, en uppslagen bok, en naturlig sten, ett vattenpass, en dödskalle med benknotor i kors, ett lodmått, en fyrkantig, öfverst till pyramidform spetsad sten med bila, en tafla med pelare, en vinkelhake, en cirkel samt, motsvarande siffran 12, en flammande femuddig gyllne stjerna med bokstafven G inuti densamma; derunder ligga i kors ett sädes-ax och en bladrik qvist, öfver dödskallen från vattenpasset till lodmåttet ett snöre med valknutar och tofsar samt inom särskild ram orden: ,,C. H. Lachne in Leipzig. Vid taflans omkrets äro på blå emaljbotten minuterna utmärkta med gyllne stjernor. Visarne hafva förlängningar å axelns motsatta sida, minutvisarens i form af en värja med gyllne fäste, och å timvisarens ytterst en gyllne stjerna; öfverst å den förra finnes en gyllne måne och å den sednare en annan sinnebild. Utefter såväl omkretsen af verkets öfra skifva som ock å rucktaflan finnes en af vinklar och qvadrater bildad skifferskrift samt å orådäcket en liksidig triangel med derifrån utgående strålar, derunder en cirkel med en vinkelhake öfver samt ytterst omkring däcket en orm, som biter sig i stjerten. En qvinlig Robinson. En engelsk resande mr Hearne, hvilken företagit flera upptäcktsresor vid norra Ishafvet, har på en af dessa upplefvat följande äfventyr: Då Hearne reste med flera indianska förare högt uppe i norra Amerika, icke långt från Athapescowsjön, upptäckte en af hans söljeslagare plötsligt spåret af en ovanlig snösko. Fulla af förundran öfver en sådan företeelse i en trakt, hvilken låg långt borta från hvarje mensklig boning, följde indianerna spåret och kommo efter någon tids förlopp till en liten af snö och driftimmer bygd hydda, i hvilken de funno en ung Finna som der uppehöll sig alldeles ensam. Hon förstod deras språk och lät lätt öfvertala sig att medfölja till den resandes tält, der hon berättade sin historia. Hon hörde till Drogib-indianerna, som i många år hade legat i fejd med Thekanierna, en annan stam af Athapescowfamiljen. Af de sistnämnde hade hon blifvit tillfångatagen och bortförd i slafveri. Någon tid derefter lyckades det henne fly från sin herre, men hon for vilse på återvägen till sin stam och kom efter många faror och besvärligheter till det ställe, der man nu funnit henne. Der började hon genast bygga en koja till skydd mot vintern och inrätta sitt enkla hushåll i densamma. Hon hade tillbringat 7 månader utan att se en mensklig varelse, uteslutande hänvisad till sina egna krafter. På flykten hade hon medtagit några hjortsenor, deraf hen förfärdigat snaror, med hvilka hon fångat rapphöns, kaniner och ekorrar, ja hon hade till och med dödat några bäfrar och piggsvin. Då de snaror hon förfärdigat blifvit utslitna, gjorde hon sig andra af senor, som hon omsorgsfullt aftog från benen af de fångade kaninerna och ekorrarne. Men den omtänksamma flickan sörjde ej allenast för sitt visthus, utan äfven för sin garderob. Af åtskilliga djurs hudar hade hon förfärdigat sig en vinterdrägt, som icke allenast var varm och beqväm, utan, enligt Hearnes utsago, också smakfull och prydlig, om än något brokig. Mest besvär hade hon med att vidmakthålla sin eld. Med tvenne svafvelhaltiga stenar kunde hon genom att gnida dem mot hvarandra framkalla några gnistor och med dem antända en handfull trästickor, men arbetet var besvärligt och långvarigt och måste ofta upprepas från början. Hon var emellertid outtröttlig. Då hon återkommit från jagten och ätit middag, sysselsatte hon sig med att aftaga den tunna inre barken af pilträd, som växte 1 stor mängd vid hennes hydda, för att deraf sno ett slags tråd. Deraf hade hon redan flera hundra alnar färdiga, och det var hennes afsigt att sedermera deraf tillverka ett nät för att fånga fisk, så snart isen bröt upp och floderna blefvo fria. Hearne säger i sin dagbok om denna märkvärdiga qvinliga Robinson Crusoe: , Hon var en af de vackraste qvinnor, jag någonsin sett i Amerika. Hans indiansko följeslagare tycktes vara af samma mening och dessutom hafva satt värde på hennes husliga duglighet, ty de ville alla gerna hafva henne till hustru. De beslutade derföre att enligt deras stams sed brottas om henne, och hon gick in derpå. Kampen börjades, och hon räckte den starkaste af sällskapet, som hade kastat alla de andra till jorden, sin hand och gjorde sålunda slut på sitt eremitlif.