hvad som i barndomen och ungdomen blifvit försummadt. — — , Skolan skall bjelpa hemmen och föräldrarne att uppfostra barnen. Detta vill säga, att skolan, ett mönster redan till sitt yttre af ordning, snygghet och prydlighet, skall behandla barnen så, att deras skolgång blir en verklig uppfostran och icke blott lexläsning och öfningar. Sjelfva sinnelaget, sinnesarten, karakteren, sederna skola der bildas. Läraren skall vara en lärefader, lärarinnan en läremoder. I allt deras görande och låtande skola de uppfostra; i allt skola de söka härda de späda, unga varelserna till styrka. Det veka barnet skall stärkas, det styfsinta skall böjas och tämjas, det dorska skall väckas, det tungsinta lifvas. Genom tuktan och maning skall barnet förbättras. Sjelfva leken skall tjena till uppfostran. Barnet skall i skolan känna, att det gäller dess framtida väl och ve, icke blott bok och penna, räknetafla och lexa. Skolan skall vara en förstärkt hemuppfostran. Ställer icke, frågar någon läsare, försattaren härmed anspråken på skolan alltför högt? Är icke uppfostran i sjelfva verket hemmets sak, och undervisningen skolans? Vi vilja besvara denna fråga med en bild, hemtad ur vår författares älsklingsstudium: trädgårdskonsten. Hemmen kunna liknas vid den varma, tysta drifbänken, der fröet först utvecklas till planta. Skyddad mot regn och storm och hemtande med sina hjertblad näring utur den väl ansade jorden, framlefver här plantan sitt första, späda barndomslif. Men snart behöfver hon mera luft och utrymme. Hon måste utflyttas i trädskolan. Och när det unga trädet der har bildat sig en fastare stam, när det, under trädgårdsmästarens vård, i sällskap med jemnåriga kamrater, utbildat en vacker krona och härdat sin växtkraft — i det, bland annat, vattenskott blifvit bortskurna, tofvighet och vildhet rensad, m. m. — så är tiden inne för dess utflyttande på egen grund, der det kan utveckla sig med all den kraft, hvaraf det är mäktigt, i kamp mot stormen och solens hetta. Hvad trädskolan och trädgårdsmästaren äro för telningen, det är skolan och läraren eller lärarinnan för gossen och flickan. Det är i detta öfvergångsskifte de skola danas till kraft och duglighet, att kunna utflyttas på fri jord, för att der uthärda lifvets kamp och bära mångfaldig frukt. Att utflyttas omedelbart från drifbänken, vore dem visserligen icke nyttigt. Folkskolan skall icke vara special-skola, hvarken för vetenskap, skonst eller yrke. Hon skall vara den grund och botten, hvarpå alla särskilta skolor må hvila, och hon ,,skall för alla sådana skolor förbereda all den landets ungdom, gossar och flickor, som har lust och råd att fortsätta på skolvägen, jemte det att hon gifver all den ungdom, som icke får fortsätta på den vägen, det mesta af hvad den för sin framtida andliga utkomst och förkofran behöfver. ,Detta bestämmer gränsorna för folkskolan i förhållande till de andra skolorna; och att bestämma gränsorna för en sak är ock i viss mening att bestämma dess ändamål. Sedan förfn sålunda i stora drag angifvit folkskolans ändamål öfvergår han till de medel, hvarmed hon verkar för sitt mål. Dit höra i första rummet: undervisningsämnena och öfningarne. Förfm uppställer dessa ämnen i följande ordningför det första sådana, som befrämja utvecklingen af känsla, sinnelag, håg ochs vilja, eller de religiösa och sedliga förmögenheterna; för det andra, de som afse kroppens utveckling till helsa och styrka, samt för det tredje sådana ämnen, som afse förståndsförmögenheternas och de högre sinnenas utveckling. De ämnen och öfningar, som sålunda böra blifva föremål för skolans verksamhet, äro: 1. Geligionskunskap, 2. Gymnastik och helsolära, 3 och 4. Sång och teckning, 5. Läseoch talötningar, 6. Skriföfning, 7. Räkneöfning och formlära (matematik, 8. Raturlära och geografi, 9. Fosterlandskunskap och samlällslära, samt 10. Trädgårdsodling. Det är naturligtvis ganska svårt att systematisera och bestämma rangen inbördes för de olika läro-ämnen och öfningar, som tillhöra skolans uppgift, ochv vi vilja ej säga, att förf:n, i detta hän-Id —— QOAD: — —t — — — ——— A— — n