Bitt ögonblickliga behof, i stället för att låna upp summor af Stockholms enskilda bank oeh Skan-I dinaviska kreditaktiebolaget. Vi hafva för öfrigt sjelfva haft en dylik statsbrist förr, sista gången, enligt hvad ins. vill minnas, emellan 1851 och 185411 årens riksdag, utan att någon menniska då sade ett ord. Må man derföre lugna sig, några millioner för staten betyda föga mer, än lika många riksdaler för den enskilde, och vårt s. k. fattiga land är tillräckligt rikt för att bära de bördor, som dess representation detsamma pålägger, blott vi ej öfvergifva oss sjelfva och icke vid tillfälliga ogynnsamma konjunkturer, hvilkas orsaker. ligga utom vårt eget land, och som derföre äro af en snart öfvergående natur, bjuda till att förstöra vårt finansiella anseende genom oförnuftigt skrik. En af de stora tidningarne har beredt oss deruppå, att vi måste skatta. Såvida, med den i öfrigt temligen oklara framställningen derom menas, att vi skulle tillgripa nya direkta skatter, så våar ins. tro, att en sådan utväg vore lika så onöig, som skadlig. . Onödig derföre att andra medel, att rikligen fylla statsbehofven, finnas, och skadlig derföre, att det vore fara värdt, att en dylik obehöflig åtgärd just skulle menligt inverka på den s. k. krediten. Läåtom oss derföre tillse om icke andra utvägar finnas att öka stadsinkomsterna, itall de verkligen skulle behöfva ökas. Vi hafva först inkomsterna af våra statsjernvögar, uppgående till omkring 2.500,000, hvilka hittills hafva blifvit använda till materielens förökande och hvilka ni, hr redaktör, ganska riktigt ansett lämpliga, att i händelse af behof, för något är använda till statens allmänna utgifter. Vidare hafva vi bränvinsutskänknings-afgiften. Denna utgår nu till städerna i riket med ås och till landstingen samt hushållningssällskaperna med hvardera 15 och torde för hela riket utgöra omkring 2 millioner. Intet skäl finnes, hvarföre icke staten skulle göra sig denna afgift till godo, ty de 3., som städerna åtnjuta, utgifvas till fördel för endast 1, af landets befolkning, hvilkas andra allmänna utgifter derigenom blifva lindrade och de öfriga 215, som tillfalla hushålmingssällskaperna och landstingen, skulle säkerligen bättre användas af staten än af dessa korporationer, af hvilka den sistnämnde alltid har den utvägen, att genom landstingsskatt uttaga sina behof. Att således återlemna denna skatt till staten vore endast en gärd af rättvisa emot landtbefolkningen och skulle essutom förhindra många af de smärre städerna att fortfarande vara privilegierade krognästen, såsom de nu äro ). Slutligen kunde man införa en tobaksförsäljnings-skatt. En sådan skatt borde kunna utgöras på samma sätt som bränvinsminuterings-skatten, ty förbrukningen af tobak är ur hvarje synpunkt öfverflödig, i flera fall tillochmed skadlig, och denna afgift skulle förnämligast drabba dem, som hafva råd att betala. Till hvad belopp en sådan skatt kan beräknas är svårt att säga, men det finnes dock en ledning för omdömet i de kända tillverkningsvärdena. År 1865 tillverkades nemligen tobaksfabrikater för ett belopp af 6,380,115 rdr. Om försäljnings-skatten beräknades till omkring 16 procent af tillverkningsvärdet, så skulle detta utgöra omkring 1 million rdr, och dertill tro vi att skatten i det närmaste borde kunna uppgå. enom de nu föreslagna utvägarne skulle statsinkomsterna blifva ökade med 5,500,000 rdr, utan att det nästan kändes. Men då den i den enskilda hushållningen gällande regeln, att en besparad utgift är en inkomst, äfven i många fall vinner sin tillämpning på statshushållningen, så tro vi att en grundlig revision af den ordinarie statsregleringen äfven skulle vara nyttig, icke så mycket för den nuvarande som icke mera för kommande tider. Det bar hittills varit en praxis, att aldrig vidröra de anslag, som en gång blifvit uppförda på ordinarie stat, derest icke regeringen i dem begärt någon förändring. Statsutskott och riksdag hafva gått dem förbi, säkerligen af fruktan att fördjupa sig uti detaljer, hvilka tiden icke medgifvit dem att nogare nagelfara, och likväl, huru mycket vore det icke att på detta fält skörda? Årliga anslag, som för längre tid tillbaka beviljats och då voro nödvändiga, utgå fortfarande, oaktadt de icke alltid verka så som de borde och i många fall äro onödiga. Huru många tjenstemanna-befattningar finnas ej, hvilka äro alldeles öfverflödiga, hvilka genom förändrade och förenklade former skulle kunna helt och hållet indragas. Om man t. ex. blott ville indraga alla renskrifvarebefattningarne vid statsdepartementen och kollegierna och låta sådana göromål bestridas af personer, hvilka icke behöfde ega tjenstemannabildning och ej hade tjenstemannens anspråk, huru mycket penningar skulle ej kunna besparas och hrilken vinst för staten vore det ej om dessa ädla krafter, i stället för att förnöta sin tid med ett Fjälsdödande och maskinmessigt göromål, blefve riktade emot sådana sysselsättningar, hvilka befordrade statens välbefinnande och ökade dess andliga och materiella krafter. Andra tjenstebefattningar finnas, hvilka, utan att betunga statsbudgeten, dock genom sjelfva aflöningssästet onödigt trycka på folkets välbefinnande. Dit höra i många fall sådana, hvilkas aflöning bestrides med sportler. Är det icke t. ex. en anomalie, att många af statens tjenstemän skola må som bäst sådana år, då landets innevånares ekonomiska ställning är sämre? Vi veta t. ex. att landssekreterarne hufvudsakligen lefva på lösen af utslag för lagsökningar. Under dåliga år ökas dessa betydligt, och ins. känner landssekreterare, som tjena 20å 30,000 rdr årligen, då dessa göromål utan tvifvel vore tillräckligt betalta med en årlig fast lön af 5å 6,000 rdr. Sådana befattningar äro flera af våra konsulstjenster, hvaraf t. ex. en, general-konsuln i London, har en inkomst så enorm, att troligen ingen europeisk tjensteman af samma grad har något, som dermed kan jemföras. Oändligt mycket mera skulle kunna anföras uti dessa ämnen, men då ins. hufvudsyfte varit att visa, att statsinkomster, om de verkligen behöfvas, kunna beredas utan landets innevånares oskäliga betungande, så slutar han denna uppsats med den önskan, att den nya riksdagen måtte med allvar och kraft gripa verket an, att reformera våra föråldrade skatteförhållanden och hela vår tjenstemanna-organisation; då skola de välgörande följderna deraf ej dröja att visa sig. Landtman. ) Ins. glömmer, att städerna, just genom denna försäljning, drabbas af stora utgifter för polis, m. m. Red:ns anm. Uandelsunderrättelser.