Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 3

— Ja, men också allt hvad jag sagt er. — Ni är en man af ära, herr domherre. — Hm, hm! — Men ännu en bön, herr domherre? — Huru? Ännu en? — Säg mig nu min bustrus vistelseort. Jag skall ej tala med henne, jag vill blott se henne ännu en gång. — Utan att hon ser er? — Jag lofvar det. — Hm, vi äro alla svaga! Er fru vistas här i närheten, — på Ovelgönne, dit jag måste resa i atton med Gisbert. Vill ni följa med oss? — Jag skall komma efter, — sednare. — Ni har rätt, det är bäst. — Men ni äter middag med oss. Detta antog Mahlberg. — Ännu en sak, sade domherrn. — Bakom Ovelgönnes trädgård ligger en björklund; infinn er der, sedan det blifvit mörkt. De åto middag. Derefter foro domherrn och Gisbert till Uvelgönne. — Men Gisbert, sade domherrn under vägen, — hade inte Gisbertina rätt? — Hvad menar du, onkel? — Jo, att inte vilja uppträda som studenthustru. — Jag skall afbedja allt, om jag blott återfinner Henne. — För att åter skrämma bort henne? — Genom en afbön tämjer du henne ej. — Måste hon då tämjas, onkel? — Jag tror att du redan sagt henne det. — Ja. Men nu — — — Är det inte längre nödigt, menar du? Jo, nu måste det ske. Men jag vill säga dig en sak: Ingen menniska kan