Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1867, sida 3

Kalle sprang hvad springas kunde, och anländ till det betecknade huset kastade han ännu en flygtig blick på adressen, öppnade dörren och trädde utan vidare in. Väl inkommen i sarstun öppnades med detsamma en dörr till höger, och ut trädde en äldre dame i hvit mössa och hvitt förkläde med en bricka i handen, på hvilken den sannolikt nyss begagnade kaffeservisen var uppradad. Kalle närmade sig henne. — Telegram! — sade han och uppvisade för henne det blåa kuvertet. — Herre Jesus! ropade damen, gripen af fasa och slog ihop händerna öfver hufvudet, hvarvid hela kaffeservisen handlöst föll på golfvet. — Ber tusen gånger om förlåtelse, sade Kalle i det han hukade sig ned och upplyftade den halfva kaffekannan, men lät det öfriga blifva qvarliggande. — Från. hvem är det då? utbrast det uppskakade truntimret, utan att i detta gonblick hafva en tanke för det sönderslagna porslinet. — Ja, det vet jag verkligen icke, sade Kalle, men det är till doktor Möller. — Doktor Möller? — Ditt odjur, hvarföre hemtar da då åt mig det olycksaliga papperet? ropade damen med af vrede glödande kinder. — Men, min bästa mamsell. jag ber er för all del förlåta mig! — Nu borde just Er telegraf betala mig min sönderslagna servis, vredgades den uppretade sköna, detta är ju värre i än stöld och inbrott! O! det berrI bredvid spillrorna oc ch törsöktochurnna wnulistvis fö ätves pättsammanjade känna sig illa till mods, huru han icl n kunde begripa hvarföre damen blifvit så förfarad, ansåg det likväl rådligast att begagna sig af tillfallet att draga sig undan. Doktor Möller bodde i alla sall i öfra våningen. I tankarne qvarhöll han den: halfva kaffepannan i kanden, men crinrade sig det snart och nedlade den försigtigt vå trappan samt sprang derpå rakt en trappa upp. Här måste han ringa på. En tjeasteslicka öppnade dörren. — T am! sade Kalle och framräckte brefvet. Knappt var detta ord uttaladt innan flickan midt för hans) näsa smällde till dörren, och han kunde höra huru hon störtade längre in och ropade: — 0. du milde Skapare, ett telegram! — Ett högljudt skri svarade härpå, — ängsligt fram och åter ilande steg hördes inifrån, och ingen tycktes vidare yekymra ig om Kalle. — lim, tänkte denne, det var mig en kuriös historia — hvad månne de egentligen mena dermed? — om de icke snart komma och öppna dörren, pinglar jag eng: i Redan hade han för andra gången utsträckt armen efter klockan, då det åter blef högljudt derinnanför. Ian kunde tydligt urskilja steg af flere personer, som närmade sig salsdörren, hvilken omsider till hälften öppnade sig. Om Kalle icke sjelf varit så uppskakad, skulle han sannolikt hafva skrattat, ty innanför dörren stod en den besynnerligaste porcession han ännu t lif fått skåda. Främst en herre med tjockt rödt ansigte och eldröda polisonger. mycket smutsig schlafrock och nedhasade toftlor. Bakom honom ett fruntimmer i morgon-neglige. med hvit tröja och underklädning. Till höger och venster om dessa begge trängde sig tvenne tienstelljon med fasa och nyfikenhet målade i de bleka ansigtena, samt dessutom fyra eller fem barn, som framstucko sina okammade och otvättade hufvuden hvarhelst en remna i den täta muren blott visade sig — Telegram till doktor Möller! sade Kalle, för att med ens förekomma all förvexling. — Möller? — Dumbom! utbrast herrn i schlafrock och smällde så häftigt till dörren, att Kalle knappt hann springa tillbaka. Högelizen bestört stod han nu der på tröskeln med sin depesch i handen och började småningom komma tilk den ösvertygelsen, att hela saken uti måste sluta någontinå fruktanssärdt och farigt, som stod i direkt förbindelse med de hemlighetsfulla trådarne, och att det nu låg mera makt än någonsin på att få reda på den rätta personen. Framförallt sökte han derföre. innan han ville utsätta sig för ytterligare missförstånd, att komma underfund med hvar besagde doktor Mölers våning verkligen vore belägen, och en tidningskolportör, som just hemtade Dagbladet, tjenade honom dervid till osviklig urkund-källa. Doktor Moili. ade denne — en trap) har nog PP. adå Kalle åtog sig 5 ta uppdrag och befann sig snart, till sin innerliga belåtenhet, fr: för den rätta dörren. Un liten hvit plåt med doi tor Möllers namn visade honom att han nått sitt mål. På denna dörr var ingen ringklocka. IIan bultade st ett par gånger, men u ingen svarade, ömmade han sjelt dörren och trädde in. I farstun ntes ingen till och köket stod äfven tomt, men i ett annat rum hörde han röster; han gick således ditåt och bultade på. Då dörren öppnades möttes hans r af ett med blommor, to: tor och skänker prydt bord, och a ung, aldra som täckaste fru frågade honom kade. Es He som hade 1vänligt hvad han ön utomordentligt imod hade i friskt minne den fasa och förr jordvåningen en trap e att komma fram med den förfi a ngare han tvifvelsutan på det den unga a frun icke natte tags sig illa deral. — Ack, hör på, sade han derföre — blif icke kt — men det är någonting från teleing han i pa upp hade ästadkomgrafen. Den unga frun stirrade på honom, lyfta ade långsamt den högra handen i höjden och s det knappt hörbara utropet: IIan är död! sanslös tilisammans. Hennes make hade knappt tid att uppfånga henne uti sina armar och derigenom skydda henne ifrån ett måhända vådliat fall. — För Guds skull. hvad det? frågade han dervid den liksom af åskan träffade depeschpojken, en telegratdeposch? — hvarifrån? — Nå, efter ni en gång redan vet det, sade 1 hle med ett innerligt deltagande i de förskräckta dragen — så är det verkligen ifrån telegrafon. Den unge mannen bar sin arma, sanslösa, lilla hustru på en softa och öfverlemnade henne iden uuder jaunmerrop tillskyndande svärmodrens vård. Barne i sköterskan bar i sina armar, började dervid skrika, kokerskan hade älven infunnit sig och stod nu snyftande och vr na händer v