Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 3

nes medelpunkt, så skulle ej blott månen talla inom solklotet, utan det skulle åte stå att resa 30,000 mil innan man komme till solens yta. Eller om jorden uppritas såsom en cirkel med 1 tums diameter, så blir solen en cirkel af mer än 100 tums, eller mer än 4 alnars diameter. 1 volym motsvarar solens klot 1,400,000 jordklot. I vigt erfordrades det 350,000 jordklot i ena vågskålen, för att uppväga solen ensam i den andra. Och ändock är hela detta planetsystem, i hvars yttersta ännu kända gräns kretsa .Neptunus, på 429 millioner mils afstånd från solen ), blott en obetydlig del i det omätliga verldsalltet, der alla de många millioner fixstjernorna äro solar, medelpunkter för större eller mindre planetsystemer. Inför resor i sådana rymder blifva äfven hela jordklotets förhållanden små. Det är gifvet, att med dessa natursorskningens resultater begreppet om Gud, i hvilken alla dessa små och stora verldar röra sig och hafva sin varelse, annorlunda, än då menniskorna ansågo jorden vara medelpunkten för hela universum och då de af sjelfva jorden ej kände mer än en obetydlig fläck. Vid den tid, då Israels folk ej kände mer af verlden än litet af mindre Asien och Egypten, måste föreställningen om en Gud, som beherrskade denna verld, vara helt annorlunda, än när begreppet verld utsträckts till det omfång, som här ofvan blifvit antydt. Med den vidgade kännedomen om skapelsen måste äfven begreppet om Skaparen utvidgas och höjas. Emellertid har det varit en tröst för många fromme, att om också jorden är blott ett stoftkorn i universum, så har denna planet dock det särskilta förträdet, att den ensam är boningsplatsen för tänkande och sjelfmedvetna varelser, d. v. s. nenniskor. Deri låg den lilla jordplanetens oändliga värde inför Gud, och så blefvo de öfriga himlakropparne skapade hufvudsakligen till gagn och nöje för dessa Guds beläten. Mot denna föreställning, svag i sig sjel hafva dock under alla tider många tankens och santasiens män ställt det förmenande, att äfven andra verldar funnos bepodda af menskliga väsen; men till någon stare öfvertygelse härom har man dock ;j kommit. Det arbete, hvars titel vi ofvan anfört, itgör ett mycket vigtigt bidrag till diskussionen i detta ämne, i det förf:n ej blott if filosofiska, utan äfven, och hufvudsakigen, på naturhistoriska grunder kommer ill det resultat, att äfven de öfriga planerna äro bebodda af lefvande, och hvarre då ej också tänkande väsen. Hans räsonnemang stöder sig förnämlizast på det förhållandet, att de planeter, om ligga oss närmast och hvilka vi derre bäst kunnat lära känna, äga så likuttade förhållanden med vår egen jord, att let ej finnes någon rimlig grund? hvarföre j äfven den lefvande naturen på dem kulle vara likartad med vår egen. Det ir ett ämne af högt intresse, som stegras zenom förs:ns klara och öfvertygande framällningssätt. För hvarje bildad lärare kall alltså denna skrift vara ej blott ytrst lärorik, utan derjemte underhållande. Till att visa från hvilken hög ståndpunkt örf:n uppfattat sitt ämne återgifva vi fölande utdrag utur hans inledning: Man behöfver endast med uppmärksamhet gifva kt på menniskosjälens närvarande tillstånd för att nse det menniskan förlorat fordna tiders tro och ssning att vår tid är ett stridernas tidehvarf, ch att den bekymrade menskligheten afbidar andomsten af en religionsfilosofi, vid hvilken hon kan ta sina förhoppningar. Det gafs en tid, då den ankeande menskligheten faun sig tillfredsställd af rosläror, hvilka motsvarade hennes ngtan ill Gud. Nu är det ej längre så: kritikens vindar, om blåst, hafva förtorkat hennes läppar, hafva beöfvat henne trons lefvande källor, vid hvilka hon id efter annan fuktade sina brännande läppar, der hon kände sig pånyttfödd efter dagar af 1 och svaghet. Man har småningom frånröfvat tenne alit som förr utgjorde hennes styrka och töd; och hvad har man gifvit henne i stället ? romrummet, det dystra bottenlösa tomrummet, i r d formlösa, af tviflet alstrade -asgrundens tomrum, der föruftet sjelf orat sin omskrutna styrka, der nenniskan känner sig fattad af svindel och sansös sjunker i armarna på skepticismen. IIvilket förstörelsens verk! Hvad gören J, den vare tidens filosofer, sedan ett sekel tillbaka? fär Rousseau skref Emile, hörde han det första raket af den annalkande revolutionen: dAlembert aderade bort ordet tro ur ordboken; Diderot paodierade samhället med sin vän, ,,le Nevbeu de tamean; Voltaire (förlåt oss uttrycket) klappade i axeln och gaf honom han: ed; abbkardinålerne rimmade blomsterströdda madrigaler j t sina mätres konungen sysselsatte sig med runntimmersbroderier .... Se der de som styrde erlden. Efter oss syndafloden, sade de. Den kom ckså, denna syndassod af blod, som uppslukade åra fäders verld; men ännu hafva vi ej på himlelen sett den qufva. som i sin näbb tillförer oss odd verlds gröna blad. Det förflutna är dödt; framtidens filosofi bar nnu ej sett dagen. den befinner sig ännu i det; märtsamma ic rtrhetet. — — — — ed Men det förhåller sig så, att menniskan ännu ej ; ei f efter Ir r. sekler af lån eedelser och mödosamma arbeten, tt komma till sanningens kunskap; att det ej gif-. es en dag utan morgonrodnad, och att, om det ärvarande tidehvarfvet genom de lysande upptäck) Förf. häraf ville en gång åskådliggöra vårt lanetsystems afstånd genom ritningar i sanden på n stor gård; men be ingarne togo en oväntad tgång. Rär jorden betecknades med obetydlig ankt i sanden, blef solen en ring om 3 alnars iameter. När planeternas distanser skulle uppitas efter denna skala, kom Uranus på nära — n half mils afstånd. ALAA. 4