Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 3

om er; men om jag måste göra det, om jag skall erfara, att ni icke är hvad vi hittills trott er vara, att er tillgifvenhet för oss alla var falsk, att ert uppförande mot mig endast var ämnadt att bedraga. så låt mig veta det så snart som möjligt, Mina känslor äro för närvarande i ett tillstånd af förskräcklig ovisshet; jag önskar frikänna er, men visshet å någondera sidan skall blifva lindring mot hvad jag nu ider. Om edra känslor icke längre äro ivad de fordom voro, ber jag er inda mina bref och den hårioek, jag en gång givit erU. D.. Ått sådana bref, så fulla af kärlek och örtroende, kunde hafva blifvit besvarade, skulle Elinor, för Willoughbys skull, ogerna velat tra. Men hennes si nande at honom gjorde henne icke blind för det otillbörliga att de någonsin blifvit skrifna; non sörjde tyst öfver den oförsigtighet, som äfventyrat sådana oombedda ömhetsprof, icke berättigade af någonting föregående, och på det strängaste ogillade af utgången, då Marianne, som märkte att hon slutat hrefven, anmärkte att de icke innehöllo någonting annat än hvad hvar och en skulle hafva skrifvit i samma belägenhet. — Jag kände mig, tillade hon, — lika högtidligt förlofvad med honom, som om kyrkan redan förenat oss. — Jag kan tro det, sade Elinor; — men olyckligtvis kände han icke detsamma. — Han kände detsamma, Elinor — en lång tid kände han det. Jag vet, ate han gjorde det. Hvad som än kan hafva förändrat honom nu (och ingenting utom det svartaste förtal mot mig kan hafva gjort