Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 3

det), var jag honom en gång så kär, som jag någonsin kunde önska. Denna härlock, som han nu så pilligt afstär, tiggde han af mig med do ifrigaste böner. Om du hade sett hans utseende och hans sätt, om du hade hört hans röst i det ögonblicket! Har du glömt sista aftonen, wi voro tillsammans på Barton? Morgonen då i skiljdes? Då han sade mig, att det kunde dröja flera veckor innan vi åter hans smärta — kan jag någonsin glömma den? Under nå ögoublick kunde hon icke säga mera; men då denna rörelse gått öfver, tillade hon i en stadigare ton: — Elinor, jag bar blifsit grymt behandlad; men icke af Willoughby, — Kiraste Marianne, af hvem annars? Af hvem kan han hafva fått någon ingifvelse? — Äf hela verlden, snarare än af sitt eget hjerta. Jag kunde förr tro, att alla mina bekanta sammansvurit sig för att nedsätta mig i hans tankar, än tro hans natur i stånd till en sådan grymhet. Denna qvinna, om hvilken han skrifter — hvem helst hon må vara — eller hvarje annan, med ett ord, utom du sjelf, mamma och Edward, kan hafva varit så barbarisk att beljuga mig. Utom er tre, kan det finnas någon varelse i verlden, som jag icke förr skulle misstänka för ondt, än Willoughby, hvars hjerta jag så väl känner? Elinor ville icke disputera, utan svarade endast: — ilvem soni än på ett så föraktligt sätt kan hafva varit din ovän, låt honom gå miste om sin arglistiga triumf, min kära syster, genom att se hur medvetandet af din egen oskuld och dina goda