Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 3

— Men då äro vi förlorade, afbröt mig Kate och fattade med båda sina händer min hand likasom för att söka skydd. — Ah, miss Kate, jag känner kaappt igen den modiga jägarinnan, återtog jag vänligt, — huru skullo jag kunna sitta så lugnt här, om jeg vore förvissad att ott oundvikligt förderf hotade ert dyra hufvud? Kato suckade djupt; — mitt mod har inte sjunkit, sade hon och drog sakta tillbaka sina händer, — men den tanken föresväfvede mig i detta ögonblick att jag — kanska, — att framtiden kanske visat mig en leende bild endast för att derefter för ovigt hölja den i en svart slöja. Men jag tror er, mitt förtroende till er är orubbligt; ni kan bäst bedöma vårt läge, och så länge ni sjolf ännu hyser en gnista af hopp, vill jag icto darra eller tveka, det lofvar jag er. Och om oron för — för andra åter hotar att öfverväldiga mig, så blicka endast mot mig, och ni skall få se hura jag bemtar nytt mod af ert väsen och anstränger mig alt vara värdig er aktning och ej undergräfva don goda tanko ni hyser om mig. — Ni talar om en gnista af hopp, sade jag, medan mitt hjerta skälfde af glädje, — o, min dyra väninna, om jag kunde meddela er blott en ringa del af det ljufva hopp, som i detta ögonblick uppfyller mitt bröst, så skulle ni blicka så lugnt och förtroendefall: bort mot våra fiender, som skiljde en ocoar oss ifrån dem. Ni skulle finna det naturlig! att jag glömmer hvarje fara och endast be rör det, som nu uteslatande uppfyller mit hjerta. Ni känner min historia, dyra misKate, ni säger sjelf att ingen vrå i mitt bjerte förblilvit gold för er; ni vet hvilken innerlis kärlek jag egnar en åuld afiiden och vet äf ven att jag lärt känna jifvets allvar i des