Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 3

Svenska Lärarinnornas Pensionsförening. I dessa trenne ord ligger ej blott en framtid, som lofvar en ostorlängtad hjelp i nöden åt fattiga barnalärarinnor och uppfostrarinnor; do innebära tillika en historia om många bekymmer och strider, men tillika om ädel sjelfappoftring och derigenom vunnen seger. Denna historia är lärorik äfven ur en annan synpunkt: den qvinnliga sjolfstyrelsen uppträdde här för första gången i vårt land; det varma nitet uppbars icke tillräckligt af den kloka beräkningen, och när så en sann och stor plan var nära att gå under, sSå räddades den genom hänförelsen och tron på tankens sanning och på ändamålets godhet. Luttradt genom dessa pröfuingar har detta qvinliga associationsarbete nu intrådt på en fast och säker bana; man skall ej vinna allt och icke vinna något så fort, som den varma känslan hoppades, men man skall dock vinna mycket och småningom. Och qvinnan eger äfven tålamodets dygd. Det är nu omkring 10 år sedan denns förening för pensioner åt äldre lärarinnor bildades. En kraftfull, men något egenmäktig vilja trädde i spetsen för detta företag. Ungdomliga krester biträdde detsamma, ej blott i hoppet att dermod betrygga egen ålderdom, utan lika mycket af åtrån att kunna hjelpa dem som redan nalkades pensionsåldern. Förhållandet mellan pensionstagarne och årsafgifterna blef icke satt i tillbörlig jemnvigt, i det man öfverskattade de sednares belopp och drog alltför stora vexlar på extra understöd. Så hotades hela pensionsföreningen med upplösning, och ett missnöje uppstod, som närdes genom de hånfulla ansall — docz icke mot saken, utan mot sättet för dess utförande — som framträdde inom pressen. Vid bolegsstämman 1859 trädde wissräkningarpe klart i dagen genom revisorernas berättelse, som visade att föreningen med ett kapital af endast 30,009 rdr bada nära 300 delegarinnor, hvilka en gång skulle göra anspråk på pensioner, och af hvilka många redan voro gamla och ännu flora medelåldriga. Det visades tillika att det utlofvade pensionsbeloppet (300 rdr hel och 150 half pension) var alltför högt i förhållande till insatsen (15 rår om året); att icko allenast hela räntan å kapitalet skalle redan påföljande år utgå till pensionstagarne, utan ock en sjerdedel at ärsinsatserna, och etter någon tid hela beloppet af dessa insatser, hvarefter fonden ej komme att tillvexa annat än genom extra bidrag.