Artisielel marmormassa för konstarbesens o afpjutning m. m. , Farmaceutisk Tidskrifv N:o m 3 innehåller en artikel om de iakttagelser och fr rön, som den utmärkte chemisten mr II. Sainte-m Claire Deville i Paris gjort om talkjordens by-dd. drauliska egenskaper, hvilka äro af ett stort se och allmänt intresse. 8 Åtskilliga magnesiaföreningar, såsom chlor-o magnesium, salpetersyrad talkjord, nativ kolsyrad h talkjord, gifva nemligen, efter bränning vid la-sgom temperatur, en materia, som, efter finmalning, kan med vatten bearbetas till en temligen l nlastisk massa eller deg. Denna massa slammar se icke upp sig — går icke isär — om den läg-ss? ges i vatten, utan bibebåller sitt sammanhang I och sin form, samt hårdnar, under liggandet i a vatten, efter någon tid till en mycket hård och 8 seg, såsom slabaster något genomskinande, sten-y Te, förvillande lik marmor och hårdare än ss en. n Vid bearbetning af den brända talkjorden kan e denna med fördel uppblandas med lika mycket 8 malen marmor, kalksten, dolomit eller vissa slag sandsten. Det mest intressanta användandet at denna massa torde vara bysters och andra konstnärliga bildhuggeriarbetens afbildningar genom antingen pressning eller gjutning på likartadt sätt med gipsgjutningar; och man kan lätt föreställa sig buru ofantligt mycket högre värde sådana afejutningar skola ega emot de ömtåliga afbildningarne i gips. Derjemte bör man kunna förvänta att, om mr Devilles, på gjorda preliminärförsök grundade, förmenanden i detta afseende bekräfta sig, talkjordsmassan bör få ett vidsträckt användande till värdefullare architektoniska prydnader, såsom kapitäler, friser m. m. och stuckaturarbeten af alla slag. Men högsta värdet torde ligga i dess användbarhet till ett durabelt bydrauliskt cement vid byggnaders utförande under vatten. Fleråriga Jofvande försök hafva i detta hänseende gjorts af en ingeniör i Toulon, hvars utlåtande snart lärer vara att förvänta. Red:n af nämnda tidskrift upplyser i en not om flera fyndorter i vårt land at dolomit, en kristallisk bergart, bestående af kolsyrad talkjord och marmorns beståndsdelar, och utgörande ett särdeles passande material för ifrågavarande artificiella marmormassa. Men angående dessa och de försigtighetsmått. som böra iakttagas vid dolomitens bränning, hänvisas till, Farm. Tidskrift. Romerska aristokratin. En brefskrifvare till ett franskt bad låter oss få en id om våra dagars romarelif, sådant det framträder i de högre kretsarne, i sällskapslifvet, i lagarne, — pch den teckning kan gifver är icke särdeles us: ! Hvad aristokratin beträffar, säger man mig att den är dum. Man har låtit de förnämsta familjerna passera revy; många af dem bafva rest, äro måttligt instruerade, äro icke dåliga; men alla hafva de ett ända till grunden borneradt förstånd. Det är en besynnerlig egenhet, som troligen härrör af en alltför sällsynt croisering af bloden, hvilken alltid förblifvit innesluten i samma ådror och befinner sig i ett slags stagnation. Häremot har jag invändt att jag känner fyra eller fem adelsmän eller höga herrar i Rom och att de alla äro förträffligt uppfostrade, älskvärde, en ibland dem förekommande som en prins, spirituel som en journalist, lärd som en akademiker och dessutom artist och filosof, så fin, så rik på pikanta vändningar och ider af alla slag, att han ensam skulle fördunkla den mest briljanta och fria konversation i en parisersalong. — Härtill har svarats att man icke bör döma efter undantagen och att i ett sällskap dumhufvuden, huru dumma de än må vara, det alltid finnes män at esprit. Tre eller högst fyra öfverflygla den öfriga fårskocken. Desse äro liberala, de öfriga åter påfåglar, inskränkta i sin uppfostran, i sina fördomar, i sin tröghet, såsom en mumie i sina band. Man finner på deras bord små gudfruktiga böcker eller tvetydiga visor; härtill inekrånker sig deras import från Frankrike. Deras söner tjena i adelsgardet, göra sig en bena midt på hufvudet och förfölja qvionan med sitt perukmakareleende. Högst sällan håller man hvad som i Paris förstås med en salong. Sällskaplighet brister alldeles och man roar sig alls icke. Hvarje grand seigneur förblir hemma och emottager om aftonen sina närmaste, — personer, hvilka höra huset til), såsom målningarne och möblerna. Man går icke, såsom i Paris, ut i verlden af ambition, för att skaffa sig förbindelser, för att få fig stöd; sådant vore här onyttigt. Det är i undra vatten, uti ecklesiastika vatten, man bör fiska. Kardinalerna äro oftast söner af bönder eller små borgare och enhvar af dem har sin intima omgi ning, som följt honom sedan tjugo år; hans läkare, hans biktfader, hans kammartjenare utdela bans gracer. En ung man lyckas icke med mindre än att ban sålunda hakar sig fast vid prelaten eller bans folk. För att erhålla en tjenst eller en gunst bör man icke vända sig till kardinalen sjelf eller till en chef för ett verk; han svarar mycket förbindligt, men det stannar dervid. Nej, skjut fram er sak på ett mera hemlighetsfullt sått, adressera eder till barberaren, till förste kammartjenaren, till den som påkläder eminensen skjortan. En vacker morgon skall han tala om eder och säga: ,.Ack, eminens, den och den är en så vältänKand man, han talar så aktningsbjudande om eder. En annan omständighet, som mördande verkar på samfundslifvet, är brist på hvad man kallar laisser aller: Den ena misstror den andra, man vakar öfver sin nästas ord. En utlänning, som i tjugo år bär hållit öppen salong, sade mig att om han skulle lemna Rom hade han icke ens att skrifva två bref hvar sjette månad. I detta land har man icke vänner. Derföre utgöres ock den enda sysselsättningen af kärlek; qvinnorna tillbringa degen på siva balkonger, eller, om de äro rike, gå de först i messan, derifrån till Corso, och ännu en gång till Corso. Då känsligheten icke såsom annorstädes har sina dagliga afledsre, framkallar den stundom våldsemma passioner och besynnerliga utbrott: såsom då den unga markisinnan Vittoria Savorelli dog af kärlek, emedan hennes fästman, en Doria, hade öfvergifvit benne; eller såsom nyligen en förnäm dams giftermål med en fransk underofficer, gom hade väckt hennes passion då han sadlade sin häst på hennes palatsgård. Den största olyckan för männer är att de hafva ingenting att göra; de gå ständigt sömniga. I brist på sysselsättning intrigera de och trakassera hvarandra som nunnorna i ett kloster. Det är isynnerhet om aftnarne tyngden af denna syselolöshet blir tryckande. Man ser den romerska adeln sitta i sina ofantliga salonger, framför sina långa rader af taflor, och vända sig, vänta och gäspa. Slutligen komma då två elier tre stamgäster, alltid desamma. Nu kommer det färskt sqvaller, ty i detta afseende är Rom en provinsstad. Man befattar sig nu med en domestik man kört på porten, med en pyss köpt möbel eller med en alltför sent eller tidigt gjord visit. Oupphörligt drages det privata lifvet frem i degen. Ett sådant inkognito som i Paris och London åtnjuter ingen. En och annan intresserar sig för musik eller arkeologi; man talar om nya gräfningar, och inbillningen — — -OMGU DA FR w TDTDT—— —— oh rt et TR — —V— ——0 w