Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1850, sida 2

ke parlamentsakter, eller silosofernas kasuistiska ashandlingar. Hvilken kristen vånde i verkligheten venstra kinden till, sedan han fått ett slag på den högra? Hvilken kristen gaf i verkligheten bort sin kappa till de tjufvar, som tagit hans rock? Både i gamla och nya testamentet framstålldes ståndigt allmånna reglor, utan att vara åtföljda af undantagen. Således fanns det ett allmånt bud att icke dråpa, utan att vara beledsagadt af något förbehåll till förmån för krigaren, som dödar under försvaret af kung och fosterland. Det fanns ett allmånt bud att icke svårja, men det åtföljdes icke af något förbehåll till förmån för vittnen, som svåra att tala sanning inför en domare. Likafullt bestreds lagligheten af försvarskrig och af edgång vid domstol endast af några så obetydliga sektanhångare, och erkändes uttryckligen och beståmdt i engelska kyrkans trosartiklar. Alla argumenter, som visade, att qråkaren, som vågrade att båra vapen, eller gå ed, dref oförnuftiga och förkasteliga satser, kunde våndas emot dem, som förnekade undersåternes rått att med våld motstå öfverdrifvet tyranni. Om den åsigten hyllades, att de bibelspråk, som, ehuru i allmånna uttryck, förbjödo mandråp och eder, måste vid tolkningen underordnas det yppersta budet, genom hvilket hvarje menniska ålågges att befordra sina medmenniskors vålfård, och skulle, så tolkade, icke befinnas tilllåmplige till de fall i hvilka mandråp eller eder måste vara absolut nödvåndiga för att beskydda samhåhets dyrbaraste interessen; så var det icke lått att förneka, att de bibelspråk, hvilka förbjödo motstånd, borde tolkas på samma sått. Om Guds utvalda folk hade stundom fått befallning att förgöra menniskor, och stundom att binda sig genom eder, hade det likaledes några gånger erhållit befallning att motstå ogudaktiga furstar. Om kyrkofåderna hade vid vissa tillfållen fört ett språk, som syntes antyda ett ogillande af allt motstånd, hade de vid andra tillfållen fört ett språk, som syntes antyda ett ogillande af allt krig och alla eder. Läran om den passiva lydnaden, såsom den lårdes i Oxford under Carl II:s regering, kan i sanning endast deduceras från bibeln genom ett tolkningssått, som skulle leda oss till Barclays) och Pennsx) slutsatser.Det var icke blott genom argumenter, hemtade från skriftens bokstaf, som högkyrkans teologer hade, under de år som söljde straxt efter restaurationen, bemödat sig bevisa sin älsklingssats. De hade försökt visa, att, åfven om uppenbarelsen, tegat, förnuftet skulle hafva lärt förståndige mån dårskapen och vrångvisan af allt motstånd emot öfverheten. Det var en allmånt antagen sats att sådant motstånd icke, utom i utomordentliga fall, kunde råttfårdigas. Och hvem skulle åtaga sig att uppdraga råmärket emellan utomordentliga och vanliga fall? Fanns der någon styrelse i verlden, under hvilken det icke funnes några missnöjde oeh orolige mån, som skulle såga, och måhånda tånka, att hvad de öfverklagade var ett utomordentligt fall? Om det verkligen var möjligt att uppstålla en klar och tydlig regel, hvilken förbjöde menniskor att uppresa sig emot en Trajanus, och lika fullt lemnade dem frihet att uppresa sig emot en Caligula, så torde en sådan regel vara i håg grad nyttig. Men en sådan regel hade aldrig, och kunde aldrig eller hafva blifvit uppstålld. Att såga att uppror var lagligt under vissa omståndigheter r, utan att noga definiera dessa omståndigheter, var detsamma som att såga att hvar man kunde göra uppror, når han fann det låmpligt: och ett samhålle, i hvilket hvar man kunde göra uppror når han fann det låmpligt, skulle vara jemmerligare, ån ett samhålle, styrdt af den grymmaste och nyckfullaste despot. Det var derföre nödvåndigt att hålla sig vid den stora Principen af icke-motstånd i hela dess fullståndighet. Sårskilta fall ) Stiftarne af quåkarnes sekt.