Xxunce ÅNiIVelsuran supponeras, I hyllka motstånd skulle gagna ett samhålle; men det var, på det hela taget, båttre, att folket med tålamod fördroge en dålig styrelse, ån att det skulle befria sig derifrån genom våldförande af en lag, på hvilken all öfverhets såkerhet berodde.Sådana råsonnemanger dfvertygade låtteligen ett herrskande parti, för hvilket allt gick vål, men kunde svårligen uthårda en pröfning af sinnen, högligen uppretade af kunglig oråttyisa och otacksamhet. Det år sannt att det år ombjligt att uppdraga, den rigtiga grånsen emellan råttvist och oråttvist motstånd; men denna omöjlighet hårrör af det råttas och oråttas natur, och finnes nåstan öfverallt i morallåran. En god handling åtskiljes icke från en dålig handling genom så fullkomliga kånnetecken som en sexkant från en qvadrat. Det finnes en gråns, hvarest dygd och last försvinna i hvarandra. Hvem har någonsin varit i stånd att beskrifva den råtta grånsen emellan mod och öfverdåd, emellan försigtighet och feghet, emellan sparsamhet och girighet, emellan frikostighet och Jöserie Hvem har någonsin varit i stånd att såga huru långt nåd emot lagbrytare bör utstråckas, och hvar den upphör att förtjena namn af mildhet och blir en skadlig svaghet? Hvilken kasuist, hvilken lagstiftare, har någonsin varit i stånd att på pricken beståmma grånserna af råtten till sjelfförsvar? Alla jurister anse, att ett visst mått af fara till lif eller lem beråttigar en man att skjuta eller nedstöta en angripare; men de hafva för långe sedan i förtviflan dfvergifvit försöket att beskrifva, i beståmda ordalag, detta mått af fara. De endast såga, att det måste vara, icke en ringa fara, utan en sådan fara som skulle komma en man af fast själ att fatta en allvarlig farhåga; och hvem vill åtaga sig att precist uppgifva huru stor farhågan skall vara för att förtjena namn af allvarlig, eller på håret beståmma hurudan den sjålsförfattning skall vara, som sörtjenar att kallas fast. Det år otvifvelaktigen att beklaga, det naturen af ord och naturen af tiug icke medgifver en noggrannare lagstiftning; ej heller kan det nekas, att orått ofta sker når menniskor åro domare i sin egen sak, och genast skrida till verkstållandet af sin egen dom. Hvem skulle likvål för denna orsaks skull vilja förbjuda allt sjelfförsvar? Den rått, ett folk har att emotstå en dålig styrelse, står i nåra fråndskap till den rått, som en individ eger att, i saknad af lagens skydd, döda en angripare. I båda fallen i måste det onda vara af en allvarlig beskaffenhet. I båda fallen måste alla vanliga och fredliga sått af försvar vara uttömda, innan den förfördelade parten skrider till ytterligheter. I båda fallen år ansvaret stort. I håda fallen åligger bevisningen honom, som åfventyrat en så förtviflad utvåg; och, i fall han icke gittar råttfårdiga sig, år han råttvisligen förfallen till de strångaste strafl. Men uti ingendera. fallet kunna vi absolut förneka tillvaron af råttigheten. En man, öfversfallen af mördare år icke förbunden att låta sarga och mörda sig, utan att bruka sina vapen, för det att aldrig någon varit i stånd att beståmdt uppgifva det mått af fara, som råttfårdigar mandråp. Ej eller år ett samhålle förbundet att tåligt fördraga allt hvad en tyrannisk styrelse kan tillåta sig emot detsamma, för det att aldrig någon varit i stånd att beståmdt beskrifva hvad mått af maktmissbruk som råttfårdigar uppror.De förståndigaste och upplystaste af Englands Tories kommo imellertid, genom Jakobs tyranni, till den öfvertygelsen, att de drifvit för långt låran om den passiva lydnaden och anslöto sig så småningom till den af deras motståndare, Whigs, hyllade satsen, att öfverdrifvet förtryck kunde råttfårdiga motstånd: Många, endera af inre åfvertygelse, eller af blygsel, blefvo dock ståndaktige i sin . gamla tro. Men större delen, åfven af dem som fortforo att förklara allt motstånd mot Herrans smorda för syndigt, voro sinnade att, i håndelse af ett borgerligt krig, förblifva neutrala. Deras resonnemanger voro följande: De kristne i Rom hade blifvit förbjudne af Daulus att emotstå Nero, men det fanns intet skål att tro, det aposteln, omhan lefvat når legionerna och senaten uppreste sig emot den ne elake kejsare, skulle befallt bråderne gripa till vapen för tyrannen. Den förföljda kyrkans ) pligt var tydlig: hon måste lida tåligt, och öfverlemna sin sak åt Herran. Men om det skulle behaga Gud att komma sin kyrka, till hjelp och dervid som redskap begagna mån. hvilkas håftiga lidelser hennes låror icke kunnat kufva, så måtte hon med tacksamhet af honom emottaga en befrielse, hvilken hennes