Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1850, sida 2

som år ånnu värre, han år baron. ... Nånå, min herr baron, vi få vål se.I detta ögonblick hade Hjalmar uppnått en grind, genom hvilken man kom ut ur trådgården. Straxt utanför denna grind var en smal landremsa, som skiljde trådgården från den lilla insjö, om hvilken vi ofvanföre talat. Der låg en liten fiskarkoja och åtskilliga nåt och andra redskap voro vid densamma upphångda till torkning. Hjalmar satte sig tankfull vid foten af en lummig al och blickade ut dfver vågorna, som gnistrade i den sjunkande sommarsolens brand. På andra stranden syntes den lilla staden, som tog sig oåndligen vål ut i perspektiv. Midt på sjön varseblef Hjalmar en svart punkt, som småningom nårmade sig och slutligen antog gestalten af en julle, 3 hvilken utom roddaren blott en enda person kunde upptåckas. Bäten, sramdrifven af våldiga ärtag, närmade sig stranden med pilens hastighet. Snart lade han till vid siskarkojan. En ung man, draperad i en lått kappa, hoppade i land, kastade en sedel åt roddaren och började gå uppåt trådgårdsgrunden.