Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1850, sida 2

lamentsakt, som bemyndigade honom att borttestamentera kronan, och han gjorde verkligen ett testamente till förfång för skottska konungahuset. Edvard VI tog sig, utan att inhemta parlamentets samtycke, samma myn — dighet, med de förnåmsie resformatorernes fulla bifall. Elisabeth, i medvetande af de starka invåndningar, som kunde göras emot hennes anspråk, och obenågen att tillerkånna sin rival och fiende, Maria Stuart, åfven hemfallsrätten till kronan, förmådde parlamentet stifta en lag, som bjöd att eho der dristade sig att förneka den regerande suverånens befogenhet att, med riksståndernas samtycke, föråndra arfsföljden, skulle som förrådare varda straffad till lifvet.Olyckligtvis hade kyrkan långe lårt nationen — yttrar M. rörande följderna af Filmers låra om legitimiteten — att årftlig monarki, ensam bland Englands institutioner, var gudomlig och okränkbar; att underhusets rått till deltagande i lagstiftningen var af blott menskligt upphof; men att konungens rått till lydnad af sitt folk var af himmelskt ursprung; att det stora frihetsbrefvet var en statshandling, som, utfårdad af en konung, kunde återkallas af en annan, och att den lag, som kallade prinsarne af kungligt blod till thronen enligt successionsordningen härrörde ofvanifrån samt att hvarje, med denna lag oförenlig parlamentsakt var af noll och intet vårde. Det år tydligt, att i ett samhålle, hvarest sådana vidskepelser åro rådande, konstitutionell frihet måste alltid vara osåker. En makt, som blott betraktas som menniskors verk, kan icke vara en verksam hållhake på en makt, som betraktas som Guds verk. Det år ett fåfångt hopp, att lagar, huru förträffliga de ån må vara, skola i långden lågga band på en kung, som i sin egen och en stor del af sitt folks tanka, har en myndighet, till sin natur oåndligt högre, ån den som dessa lagar ega. Att berösva konungadömet dessa mysteriösa attributer och göra den principen gållande, att konungarne regerade till följe af en rått uti intet hånseende skiljaktig från den rått, tillfölje af hvilken parlamentsmedlemmar valdes, eller den, till följe af hvilken domare utfårdade ståmningar, var absolut nödvåndigt för betryggandet af E nglands friheter.En hvar torde inse, att samma nödvåndighet, som då förefanns i England, att utrota den vidskepliga och absurda låran om det årftliga konungadömets gudomliga ursprung framför andra styrelseformer, ånnu i denna stund föresinnes öfverallt der, hvarest begreppen om konungamaktens ursprung och attributer råka att vara något orediga och oklara. Låtom oss nu höra, hvad Macaulay har att såga om den vårrsta följden af Filmers vanvettiga låror, nemligen den yrkade passiva lydnaden emot konungamakten. Innan vi anföra författarens ord, vilja vi upplysa, att hans råsonnemanger åro föranledda af den föråndringi äsigter, som kort före 1688 ärs revolution i England föregick hos den passiva lydnadens anhångare derstådes, hvilka, huru otillgångliga de ån varit för alla förnuftiga skål, likvål började få ögonen öppna för orimligheten af sina villfarelser, då konseqvenserna af desamma, utaf en grym och bigott tyrann (Jakob ID, tillåmpades på dem sjelfva. Macaulay råsonnerar som följer Det hade ofta blifvit upprepadt, från alla predikstolar i landet, att den apostoliska besallningen att lyda den verldsliga öfverheten var ovilkorlig och allmån och att det var en gudlös förmåtenhet hos menniskorna att inskrånka en föreskrift, som utan inskrånkning blifvit sörkunnad i Guds ord. Nu upptåckte likvål prestmån, hvilkas urskiljning blifvit skårpt genom den öfverhångande fara, i hvilken de svåfvade att mista sina kall och blifva utkastade från sina bostållen, för att lemna rum åt papister, svaga punkter i de råsonnemanger, som hittills synts dem så öfvertygande. Skriftens moralbud kunde icke konstrueras li