Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1845, sida 2

halade sig ner på storstagen, stolt som en lindansare. — IIvad fan är det hans far den åsnan har sagt mig — sade Capitainen till sig sjelf, då han såg Malhieus skicklighet, — han är min själ intet så dum hans herr son. a Brisen var frisk med stark sjögång; matroserna väntade alt få se Parisaren sjuk — men deras hopp slog felt. Han kände ej det ringaste af sjösjuka; ban gnagde på sin knalle. sönderslet köttet med sina starka tänder, drack två mått vin, af hvilka han stulit det ena fran sin granne, och slutade med alt röka sin pipa. — Hör på din vildbasare, bekommer dig ej den här slingringen illa? — sade i vresig ton en gammal matros, ty han hade icke allenast räknat på, a tt få skratta åt Parisarens illamående, utan äfven all få dricka hans vinportion. — Connu...! svarade Mathieu, helt kallt, i det han långsamt pustade ut röken, jag har för ofta åkt slängkälke och rutschbana på Cha m ps-EIYSSeCes, att detta skulle göra mig nagot. Och delta svar åtföljdes af stora rökmoln, som för ett ögonblick aldeles bortskymde Parisaren. När röken skingrade sig, syntes Capitainen som åhört detta samtal, och leende sade till sig sjelf — Det är min själ säkert, att hans far är ett dumhufvud, och sonen mycket bättre än han — Han vände sig derefter till Mathieu: . — I från och med i dag min gosse, är du jungman. — Som ni vill, Capitain — svarade Mathieu likgilligt. Morgonen derpå, då Capitainen gjorde sin rund, fann han ej mera än de fem matroserna som hade dagvakten på däck, han nedgick derför på mellandäcket och närmade sig fören, der han hörde ett slarkt skrik och buller: det var Parisaren. — Den der hältringen blef jungman aldeles för