Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 april 1845, sida 2

mande sillen härstammar srån den art, som vanligen sångades före 1809, eller rältare sagdt 1806. Man sinner af den stora s. k. romsillen endast några så individer bland många 100:de tunnor af den vanliga sillen, så få, alt man redan deraf ledes från tankan att de förra voro föräldrar till de sednare. Man har betraktat många. tusende småäsill och funnit dem hafva rom och mjölke. Men dessa sednare äro icke allenast bevis på blifvande fortplantningsförmåga, utan bevisa mognad och sjelfva handlingen af fortplantningen; men samma småsill kommer dock aldrig osver ett visst mått. — Alt restriktioner för fiskets utolvande finnas i Norrige, är sannt, men de angå sommarsisket; deremot har man så mycket mindre derstädes tänkt på alt föreskrifva huru mycket må tagas, som man vet, alt deras egentliga sillfiskredskap, de så kallade låsarne, äro så stora, och innesluta understundom sådana massor af sill, att det någon gäng ersordrats hela 44 dagarne, för alt hunna upptaga all den i dem på en gång sånsade sillen. — Hvad skrämseln beträffar, hvarigenom sillen, sörmedelst kanonskott och annat buller fördrifves, så är det väl sannt, men oräkneliga bevis finnas derpå, att de straxi återvända tillbaka i den förra rigtningen för deras tåg. Slutligen i afseende på det gjorda påstiendet, att det s. k. trangrumset förskrämmer storsillen, så må det anmärkas, att under de sista 50 åren väl tran blifvit kokad, men grumset icke kastadt i halvet, då, vida krastigare än hvarje förbud, den egna fördelen af grumsets begagnande till gödning, gjort att det sordna missbruket helt och hållet upphört. Efter denna vidlyftiga, och såsom det förekommer oss, högst lärorika diskussion, blef Betänkandet genom acclamation återremitteradt. (p. o. I. T.)