Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1845, sida 2

har derutinnan många PSkolnger på min sida, att de flesta brott födas al brist på arbete. Vi skola icke gå in på undantag ; jars talar om reglen. Jag har hört anmärkas, alt ju mer det silves, ju mer fordras, hvilket skall grunda sig på den erfarenhet, man gjort i Ungland. betla han vål vara sannt i elt visst afseende; men origtigt i andra, ty vid att följa en sådan sats, kunde man komma till det resultat, alt det vore bäst, att alls icke gifva, och den salssen kunna vi dock icke gilla, och icke sa vi. mod sådant raisonnement, ett arbetshus uppbyggat. Jag tror icke värt samhälle kan förebras sor alt ge för mycket. Vid att genomläsa testamentet eller en nyligen afliden hedersman i ilamburg, får man ett någorlunda begrepp om hvad der är för en ovanlig mängd af välgörenheisanstalter. Jag tror visserligen iche, alt vi hunne hjelpa i en sådan skala; men xcwplet bevisar dock något. Jag vet, man har sagt mig det, att Götheborg före haft ett arbelshus, och att utgifterne dertill varit bortkastade penningar. Min öfvertygelse är dock, att detta arhetshus varit illa innattadt och illa styrdt, ty ingen mennisha han bevisa, att ju icke ctt väl inrättadt arbetshus, som väl styres, bade är nyttigt och nödvändigt. Alltså (tror jag, att vi alla med förenade hrafter böra och maste shalfå medel till inrättande al ett arbetshus. Nu bar jag talat om hvad vi vilja och hrad vi böra, nu kommer jag till den frågan, som mangen bland oss kanske skulle anse sör svär alt besvara, nemligen: 5:o Om vi kunna skaffa oss ett arbetshus. — När en främling betraktar vår stad med dess palatslika byggnader, så tänker han ovilkorligen: här maste vara mycken rikedonr. När man då svarar honom, att de festeaf desså bysgnader äro från fordna tider, så kan främlingen säga detsamma jag nu söger: bebos icke alla dessa hus? Jag säver vidare: äro iche husen i stort värde och betalas icke stora hyror för de briljanta väningarne? tekes der icke mer än godt? Lefves der icke ofta öfverflödiot? åMen jag tror mig ytterligare kunna bevisa er mina Herrar, all vi kunna skaffa oss elt arbelshus. Jag talade för en liten stund sedan om choleran; jag misstager mig troligen icke om jag säger, all den kostade uss 100,000 Rdr, mycket mindre tror jag icke det var. Denna summa är redan längesedan betald, men jag har aldrig hört någon beklaga sig derofver. Hur kom det sig, att dessa penningar kunde fås utan knotz! Jo! det var en högre souveran som bjöd oss betala; vi måste tiga och esterkomma besallningen. Na vål, hotas vinu iche, om icke just af samma sarsot, så likväl af en liknande sattigådomens kråfla med dess följder? Förtviflan och brott äro lika farliga, om iche farligare, än choleran, och sorsöke vi ej på ell ändamäålsenliet sålt att hindra denna hbräsftas omkringsiggripande, så blitva vi sjellve på ett eller annat vis holade. Jag, sar min del, sruktar mera för denna sjukdom, än för choleran; den är lika farlig och svär att bota. Derlele lålom oss hindra dess framgång! Äfven om en fiende hotade med att brandshatta vär stad, skulle vi få se, alt vi snart skaffade den behöfliga summan. Gud she lof! Vi hotas icke på sådant sätt; låtom oss då derföre frivilligt bjelpa! Ett annat exempel, som är nyare, skall jag an— —— Ä —