Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1845, sida 2

Salvator Rosa lyssnade med förvåning till sin väns ord. Huru! sade han, hvad man sagt mig skulle således icke vara sannt ? a — i:vad har man sagt dig då, min Salvator?) yttrade Masaniclo sorgset. Salvator teg. Man har sagt dig, att jag var galen, är det icke så? fortfor Masaniello. Salvator nickade på hufvudet. yJa, ja, de uslingarne! Åh! derpå känner jng rigligt igen dem! Nej Salvator, nej, jag är icke galen, jag är förgiftad, så är rätta sörhällandet.). Salvator gaf till ett skrik af öfverraskning. Det är mitt eget fel, sade Masaniello. IIvarför har jag satt foten i deras palats? Är det ett ställe, som anstår mig, den fattige tiskaren? Hvad har jag haft på deras sest at göra! llÖgmodel, Salvator, hogmodtsdjefvulen har srestat mig, och jag har blisvil straffad. — Hvad! utropade Salvator, du tror dem hafva varit nog nedrige atl.... — Förgista mig, ton Masanicllo in med en än starkare stämma; ja de hafva förgiftat mig två gånger; han och hon, han uli ett glas vatten, hon med en blomsterbukett. Förgilla en sattig fiskare, som tillitsfullt sätter tro till eder och löften och icke hyser något misstroende, det maste adel till, för alt kunna göra, och det så högt uppsatt som en hertig och hertiginna ! — Nej, nej, sade Salvator, du bedrager dig, Masaniello. Det onda, af hvilket du för ögonblicket lider, anser jag vara att tillskrifva denna brämmeta sol, dessa ihallande ansträngningar, detta intellectuella lif, för hvilket allt i förening tillochmed dervid vana personer duka under. — Så Säga de, jag vet det nog, utropade Masaniel10; så säga de, och så skola tvifvelsutan äfven kommande slägten säga, enär du, min vän, min Salvator, du, som står vid min sida och ser mig ansigte mot —— F? Å 2 2