Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1845, sida 2

gamle l01S. n, hvars djupa smärta, hvars fortviflade tystnad läl dem frukta for hans sorstånd. Om aftonen samma dag sprungo gamla och unga 122 ned till stranden. Till hälften uppbrunna plankor, bräden, lörbrändt tågvirke, slot till stranden. Men, ännu mera än detta, väckle ett soremål lotsarnes uppmärksamhet, hvilket på en half mils afstånd drer på Elben. ålan hoppade i en bal och seglade dit. Det var en kantrad bat, al hvars D ggnad och märken man lätt kunde finna, alt det ar de n, som tillhörde det uppbrunna ångfartyg et. Dess be sättning hade påtagligen omkonumil i vågorna. Äsfven Möns gick, mera af gammal vana, än af nyfikenhet, ned till stranden. Theodor och Wilm följde honom. Alla erinrade sig med en inre ryssning den förskräckliga händelse, till hvilken de varit åsyna vitllnen. Hela stranden var betäckt med uppbrända spillror. Men hvad är det? Ur den bruna sjötängen der sticker en arm fram! Man skyndar dit, befriar liket från dess hemska omgisning; på den gamle lotsen störta tårarne ur ögonen; han kastar sig öfver den aflidne; det var hans son, den ädle styrmannen. Högtidligt bar man den drunknade in i Möns hydda. Den gamle fadern satt hela natten vid det matta skenet af en tranlampa bredvid liket, oafvändt betraktande det. Slutligen böjde han sitt hufvud och lät det snystande hvila mot sonens bröst. I denna ställning träffade honom följande morgonen Theodor och hans systrar. ben gamle lotsen hade under natten fått slag och följt sin förutgangne son till ett bättre lif. Tre dagar sednare begrof man fader och son. Lolsgillet beledsagade i högtidlig proccession, sin äldste medlem till den stilla hvilostaden, dit äfven Theodor och hans systrar åtföljde honom. Den räddade son