ej blifva något öfver till contant uppköp af materialier, utan måste köpas i småtl, då det alltid faller sig dyrare. Och nu ökar sig hushållet, tillika dito utgisterne; han ledsnar, — lycklig ännu så länge bekymret ej borttagit arhelslusten och i dess ställe inbjudit en acnan böjelse. — Han försöker ännu ett par, tre, fyra är; men allt mera ökas utgifterne och nu tränger fattigdomen med magt in på de olycklige. Tålamodet svigtar och dukar under; det kan ej annat: han finner silt förhastande och ångrar det; erfarenheten har nu frammanat besinningen, fast försent, han skådar framför sig — — bara mörker, hvaruti längst bort hoppets sista; gnista bortdör. Nu mäs!e på ett eller annat sålt dessa nöds ällde bisprinaas: mannen, ofta ännu belt ung, ur stånd alt ensam kunna försörja sig och de sina; hustrun ulaf sina små barn i samma instängda belägenhet nödsakas nu tillita andras hjelp, som ej beller utaf samhället kan nekas dem. Sidan blir nu följden utaf detta sjelflortroende. då i stället, efter insändarens tanka. iahilagaudet af den rätta formen borde srambringat en helt annan företeelse. Om nu ett stränat förbud gass mot detta missbruk, utan att deruti inbegripas dem, som redan iråkat denna belägenhet, tror insändaren, att delta snart skulle frambringa ett mognare och mera sansadt öfvervävande och dymedelst afböja mänga sadane till fattigdom ofelbart ledande ägtenskap, äfvensom bruklige sammanflyttningar, utan något moraliskt band, hvilka serna leda till om möjligt ännu svårare och bedröfligare följder. Underställande dessa tankar den pröföing, de kunna förtjena, bedyrar insändaren, att, churu sjelf hanutverkare, eget intresse åtminstone icke föranledt dem. BYRÅN TE BRANTA ÅNUEeU SCA-m EM MER