så synnerligen stor redighet i bevisningen, en särdeles och egen förmuga att väcka och underhålla rörelsen och verksamheten. På dessa skäl kan man uppställa den frågan, om icke också penningen verkligen, i nationalekonomiskt hänseende, har ett särdeles värde, och om icke merkantil-systemets politik således är värdt att tillerkänna användbarhet och giltighet? Penningens hufvudsakligaste värde, i nalionalckonomiskt hänseende, består, utan tvifvel, i den tjenst den gör såsom verktyg för alla transaktioner man och man, stat och stat emellan. Och man måste deri lemna merkantil-systemets aubängare rätt, att utan detta bytesmedel skulle all högre national-ekonomisk utveckling hos ett folk vara så godt som omöjlig, äfvensom utan penningar en langt drifven arbetsdelning, m. m. d., vore overkställbar. Derfäre ligger det äfven i hvarje folks interesse, art skafta sig ett penningesorråd, motsvarande beloppet af dess transaktioner, så att direkt byteshandel ej behölver drifvas. Men den af Jusli uttalade åsigten, alt ett slitigt folk, som genom verksamhet förskaffar sig en mängd egodelar och produkter, snart hos sig bopar äfven penningar i mängd, och att ett dåsigt och overksamt folk deremot snart lörlorar alla sina penningar, är ganska rigtig och obestridlig. Häraf följer uu, att den ekonomiska lagstiftningen borde, framför allt, gå derpå ut, att öfverbufvud väcka och underhålla industrios verksamhet. Men med en dylik slutsoljd äro merkantil-systemels anhängare ingalunda nojde — de yrka vidare, alt man företrädesvis skall befordra den efordelaktigasle industriösa verksamheten. Men, hvad är då den åfordelakligasten verksamheten? llar stå merkanlilisterna vid den punkt, då de låta förblända sig af guldets glans och, till följe deraf, råka in på afvägar. Ty, enligt deras åsigt, är den slags verksamhet lördelaktigast, hvilken lockar den möjligaste största mängd af penningar in i landet, eller den, som sorokar sådana egodelar, hvilka stå i bögt och allmänt värde, äro varaktige och väcka och lifva industrien. Skall icke, säga de, det folk, som, genom en högt uppdrifven och klok ver ksamhet, drager till sig omätliga skalter från sina grannar, snart i rikedom, glans och makt stå öfver och framför alla andra !? (Horlsåätles.)