Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1845, sida 2

EN SJUK DAM. Alhenais kastade sig i en soita och försönk i djupå tankar, men efter en stunds förlopp sprang hon upp, och förklarade för sin onkel, att hon icke länere kunde stanna i detta land, utan ville och måste lilissbaka till Europa. — Utan alt ha fått några underrättelser från min bror? föll Mandinga öfverraskad in, det är ju alldeles omöjligt. Betänk, det är din far, han har befalll oss komma hit, och huru kommer det sig, att du just i dag får det intallet alt sätta dig emot hans befallning? . — Jag vet icke hvad som föregår i milt inre? svarade Athenais med darrande stämma, i de dystra skogarne, i skötet af hvilka jag uppvexte, var fruklan den första känsla jag kände for min far... du allena var mitt skydd. Och dock var mitt enda siräfvande, alt genom en blind undergifvenhet förvärsva ung min faders kärlek. Allt hvad han bejalide mig utträttatie jag, ehuru många af havs bolaliningar väckte en inre motvilja hos mig, och när hela stammen beundrade min ilver och villighet, så kände jag mig likväl smickrad... jag var stolt öfver min framgång. — Och hade rätt. — Nu deremot lycker jag, alt jag deri handlat orält. — Hvad du är för en soka! Jag känner icke mer igen dig. Hvart har din lintlighet, din :igemrillparighet tagit vägen? I dag har du ingenling sett, ingenling gissat, under det jag på ett Ögonblick så vackert lurade ut hvem som är den rätte öfverste Lincoln. Han bor här näst intill. Ur den portfölj. som du utan att oppna skickade tillbaka till honom, voro dessutom många andra vigtiga upplysningar alt homla. och nu svarar jag for ait ännu i afion uppnå Milt mål. Men hvad är det med dig då? Hvad gråter du för? (Forisäkles.)