ylef den förödmjukande undersökningen verkstäld. Men ej nog härmed: konungen hadelåvalt en undergavernör för kronprinsen; ständerna, som hade blifvit verktyg äl adeln, ville icke tillata honom utöfsva denna rättighet. Platsen sorklarades onytlig, underauvernören blef förafskedad, och detta beslut meddelades konungen, åtsöljdt al ett förolämpande bref. be ålade honom derjemte att sorassheda guvernören, och att, I hans ställe utnämna grelve Scheffer, som sillhorde hattarnes parti. Denne satte si2 på sätt och vis i besittning af kronprinsen och omgaf honom med tjenslemän, tillhörande hans parti. lan ville hos den unga prinsen, från hans spädaste barndom ingjuta känslan af den djupaste vördnad för adeln och rådet. Saherna drelvos så längt, alt den kungliga myndigheten endast var ett tomt ord. För alt slutligen gisva laglighet åt de beslut, som fattades utan konungens medsilvande, sät rådet gravera en stämpel, som sarestälde Ådolf Fredriks underskrift, för att tryckaåden under de förordningar, som det utlärdade utan hans melvetande. Så länge denna furste lefde förtrycktes Sverige af oligarkiens despotism. Hela drottningens hopp hvilade på kronprinsen, sedan så berömd under namn af Gustaf Hi; hon hade hos honom väckt och underhållit sin egen motvilja mot Rådet, och som hon egde et ösfverlägset och odladt snille, hade hon sedt hans uppfostran i enlighet med de syften, som hon bade ingilvit honom. Vid konungens död var Gustaf i Paris. I Frankrike andades allt, vid denna tidpunkt, hat mot aristokratien, det var fullbordandet af hans uppfostran; han hade bestämdt förklarat att ej resera som sin sar. Men det är tvilvelaktigt om ban, vid uppstigander på tbronen, valdsamt ville störta konstitutionen. Riksdagen öppnades den 43 Juni 4772; och knappt bårjad, förföll den i anarki, konungen försbkle salängt alt åstalkomma försoning mellan partierna, förvirringen hade nått sin höjd; bvar och en ville i tid bezagna sig af den nya regeringen, för alt göra de öfverdrifnaste anspråk al det enskilda parti-intresset gällande. De för riksdausgoromålen bestämda te minaderna voro längesedan förflutna, utan alt man hade lyckats att komma till något afzörando resultat. Bönderna Iruktade, att man skulle beröfva dem deras lagligt förvärfvade rättigheter; Sverge led af oenigheten och man anklagade ständerna för dessa lidanden. Borgerskapet visade sig uppretadt af adelns odräslisa högmod). Folket onskade en förändring, och konungen hade gjort sig så popular, genom sitt bekag och sin nedlatenhet, att man ej sänkte på att tvista med honom om vilkören för den allmänna friheten. Uppmuntrad af den hånryckning, som folket andades, besaf sig konungen, sedan han hade talat till garnisonen i Stockholm, till ständernas plenum plenorum, hvilket han hade sammankallat på rikssalen. I ett af de mest vältaliga föredras, som historien minnes, förebrädde han dem glamskan at det allmänna bästa, deras salhet, deras skamliga intriger: 40m det är nagon bland edero utropade han, asom finner att jag olfverdrisver, må han motsäga mig!. Hvar och en bibehöll tystnad; konungen uppläste genast ett nytt förslag till statsförfattning, som förskaffade kronan betydlig myndighet och som blef antagen utan minsta motstånd. Den oligarkiska despotismen var bruten. (Fortsättning.) ) År. det ej, som om dagens slällning vore beskrifven, som om denna adel, lik Bourbonerna, cingenting lärt och inzenting g!ömtn —— ——— —qa2)kpsp——— — — —— — ——0 — TT — — —— — k—To—A: ——— ———— 2 —— -.——