Dagens Nyheter – 25 juli 1871, sida 2

De frigifna slafvarnes uppfostran och undervisning i Nordamerikanska fristaterna. (Ur Revue des deux mondes.) (Slut fr. nr 2002.) Inom få år höjde sig de frigifne nästan till samma civilisation som de hvita. Skolor för barn och vuxne, normalskolor, 8yskolor för flickor, sparkassor, måttlighetsföreningar uppstodo såsom genom ett trollslag; 300,000 svarta, män, qvinnor och barn, njöto uppfostrans välgerningar. Slutligen uppsattes år 1867 i Raleighe, hufvudstaden i Nordearolina, en veckotidning, Republikanen, som helt och hållet redigerades af färgade. Erkännande och beundran måste man egna det amerikanska folket, som, efter att ha frigifvit 4 millioner slafvar, i sin ädelmodiga ifver utöst sitt guld för att skaffa dessa nya bröder alla de fördelar, undervisning och kunskaper erbjuda; men det skulle å andra sidan vara i högsta grad obilligt att icke erkänna det förstånd och den klokhet, som ha kommit ett helt folk af slafvar att inse, att det omöjligt skulle kunna vandra sida vid sida med sina förra herrar utan att nå samma bildningsgrad som de och utan att låta det mest karakteristiska skiljemärket dem emellan försvinna. Nu har man kommit till klart medvetande om, att svarte och hvite äro barn af samma Gud, att naturen icke har uppställt någon väsentlig skiljevägg mellan dem, att en negers gåfvor utveckla sig och förkofras, så snart man lemnar der gudomliga kunskapsstrålen tillträde till hans själ, som af en grym statsklokHet systematiskt hållits i okunnighetens mörker. Det gladde mig högeligen att kunna samla bevis för denna sanning, och efter min ankomst till Washington skyndade jag att besöka den utmärkte ledaren af frigifningsbyråerna, general Howard, och nans värdige medhjelpare, hr Elliot. I Washington öppnades de första skolor för frigifna negerbarn år 1861. Det finns sådana af alla grader, och generalen håller på att uppföra ofantliga byggnader, som skola inrymma en akademi och ett universitet för negrer. Jag var uppfylld af de intryek, jag hade mottagit i de bästa skolor för hvita barn, och jag trodde, att det skulle vara stor skilnad mellan de två raserna med afseende på barnens färdighet cch kunskap; men jag fann ingen sådan skilnad, och alla de lärare och lärarinnor, jag talat med om denna sak, voro af samma åsigt. En man, hvars namn på det mest hedrande sätt är förbundet med emancipationsverket, nemligen öfverinspektören för skolväsendet i Sydstaterna, hr Alword, har med största möjliga klarhet ådagalagt detta faktum i sina årliga rapporter till general Howard. I en af dessa skolor, som rymmer 400 elever af båda könen, har jag följt undervisningen från den klass, der barnen på 5 och 6 år sitta, till öfversta afdelningen, der eleverna studera historia och litteratur. Den metod, som tillämpas, har öfverallt lefnnat lika tillfredsställande resultat. Isynnerhet tyckas de unga negerflickorna noga uppfatta lärarves förklaringar, och några uttryckte sig med en förvånande lätthet; aritmetiska och algebraiska problem löste de med en märkvärdig noggrannhet och säkerhet. Lärarinnan lät uppläsa de samma dag utarbetade skriftliga uppsatserna. Jag hörde en flicka på 14 år läsa sin, som handlade om blommornas symboliska betydelse. En annan uppläste en ganska rolig liten berättelse, en skildring öfver en af dessa små utflykter åt landet, då slägtingar och grannar samla sig till ett gille, och man kan, utan att träda sanningen för nära, påstå, att det icke finns någon skola i Frankrike, der de unga flickorna i sitt sätt att framsäga kunna inlägga gå mycket uttryck och behag. Man försummar tvärtom ofta i Europa att framkalla denna förmåga, som man deremot i Förenta Staterna med den största ifver och omsorg bemödar sig om att väcka till lif. En ännu större öfverraskning var