omm frn XX-—XXÅAEXRERRRRROOOOES Tjensteålder eller tjenstelämplighet. I Nya Dagligt Allehanda läste man för några dagar sedan den underrättelsen, att tidningen allt ifrån sin början för sig uppställt Ssom en af sina dyrbaraste publicistiska pligter, att uppmärksamma orättvisor vid befordringar och i allmänhet att framhålla maktmissbruk, från hvilka myndigheter, civila eller militära, de må komma. Vi gnuggade ögonen, vi trodde oss icke ha läst rätt innantill, vi genomgingo punkten ånyo. Ja, de anförda orden stodo der. Nya Dagligt Allehanda förmenar sig verkligen framförallt ha uppmärksammat orättvisor vid befordringar! Kommer nu an på hvad Dagligt Allehanda menar med orättvisa. Det upplyses af följande tirad i fortsättningen af artikeln: Hr Generaltulldirektör2n må emot oss söka få anställda aldrig så många åtal, så vidblifva vi dock den meningen, att ibland tullverkets talrika, öfver hela landet utbredda tjenstemannapersonal denna betryggande tillit till rättvisa vid befordringar åtminstone på långt när icke är allmän. Öm nu detta kommer sig af missuppfattning af förhållandena eller är grundadt på en riktig sådan, lemna vi vid detta tillfälle osagdt. Ett missmod lär emellertid herrska inom kåren, hvilket vi måste beklaga. Det är ock naturligt, att om den mångåriga, redbara och anmärkningsfria embetsmannaverksamheten ej kan trygga sig vid att i sinom tid erhålla sin belönivg, så måste sådant verka ytterst nedtryckande och förlamande. Det system, som vid befordringar inom tullen följes, bar hr Bennich sjelf i sin skrift till justitiekanslern, vid försöket att för svara hr Billqvists utnämning, gifvit oss fullt fog att kalla för lämplighetssystemet eller ett sådant system, der med fränseende af alla vanliga tjenstemeriter, afseende endast fästes på, huruvida personen anses företrädesvis lämplig för den ifrågavarande befattningen. Mera oförbehållsamt har väl aldrig någon tidning, som eljest gjort anspråk på att gå och gälla som en målsman för en stor del af nationen, bekänt sig till en af de för statsförvaltningen mest skadliga trossatserna i den byråkratiska läran, nemligen den, att vid befordringar skall mera tagas hänsyn till sökandes pappersmeriter än till deras verkli,a duglighet för en ledig syssla. Det framgår alldeles oförtydbart af Dagligt Allehandas yttrande att tidningen vill att en utnämnande myndighet skall mera fästa afseende derpå, att en gammal tjensteman får en belöning, än att staten får sitt arbete förrättadt på bästa möjliga sätt. Men det är just ett sådant system som verkar förlamande på tjenstemännen. Hvarföre skulle de väl till redbarheten och fanmärkningsfriheten äfven lägga flit och nit i tjensten, om det visade sig att det är alldeles tillräckligt att ha tjenat länge och hunnit en högre ålder för att vinna befordran? Hvarföre skulle de, som tjena i expeditionsverken, väl vinnlägga sig om att raskt och vänligt betjena den trafikerande allmänheten, när de såge att den som genom sådana egenskaper visat sig lämplig för en plats med bättre inkomster blefve vid utnämningen förbigången af någon mindre rask och mindre vänlig, derföre att den senare hade tjenat längre tid — och kanhända alltid med samma brist på raskhet och på ett lika litet förekommande sätt? (CHvarje man på den plats, der han bäst passar, det är den regel som hålles på af AR AA