Aftonbladet – 19 januari 1867, sida 3

pstå att detta, liksom andra handtverkerier, gjort raska framsteg, på de sednaste åren. Derom blef jag fullt öfvertygad vid den för en tid sedan afslutade nordiska industriexpositionen, der hvar och en hade tillfälle att se en mängd utmärkta vackra tunnbindararbeten, smakfullt anordnade samt vittnande om, att vi äfven i denna fabrikation numera kunna täfla med utländingen. Der funnos bland annat äfven små nätta, fint polerade och med messingsbeslag försedda kaggar, af hvilka en till och med. utaf en landtkyrkoherde befanns värdig att inrymma kommnnionvin samt ställas såsom prydnad på altardisken. Föresateen att göra bekantskap med den fabrik, hvarifrån deesa käril, så lämpliga att förvara drufvans safter, fabricerades, uppstod hos mig, men nämnde beslut har ej förrän helt nyligen satts i verket. Fabriken ligger ett godt stycke upp på Södermalm vid Krukmakaregatan i egendomen n:r 2. Fabrikanten, hvars namn är A. Carlsson, en helt uvg man, bor sjelf i ett mycket oansenligt envånings trähus på gården, men fabriken är desto kostsammare, troligen den dyrbaraste tunnbindarverkstad söm finnes i landet. Vid inträde deri försvinna alla traditionella begrepp om tunbinnderi. Bandknifven är bannlyst, och under en liten flitig maskin framglider den ena laggen? efter den andra, formad och färdig. Handborren ersättes af en maskinborr, som gör flere tapphål i timman, än en arbetare förr kunde åstadkomma på en dag. Och hvilket hufvudbry var det ej att cirkla och såga ut en tunnbotten, som ofta, oaktadt den bästa cirkel, ändå fick likhet med en ellips? Nu dansar den ena tunnbottnen efter den andra ned ifrån en maskin-svarfstol, och de envisaste ekplankor göras kortare eller smalare, efter behag, genom några svängningar af cirkelsågar. Då dessa sednare tänder blefvo utnötta, hvilket oerhördt arbete hade icke en hel hop ?Medico-filare?, för att åter sätta tandgården i stånd, och huru många handfilar tror man väl behöfde utnötas för ändamålet? Nu återställas en dylik sågs tänder med mycket ringa besvär. Stälskifvan skrufvas fast på en liten obetydlig maskin. En smergelskifva, eller hvad det heter, sättesi svängning mot stålskifvans kant, och under det briljantaste fyrverkeri formar denna på kort tid en ny tandgård i sågen. Den styfvaste ?lagg? blir mjuk för ångans verkningar och böjer sig beskedligt utan ?basning?. Kort segdt, tunnbindaren ör fabrikant, och hans arbetare äro icke längre döda maskiner, som nöta ut sin kraft, utan att se någon frukt af sitt arbete. De ha icke hel ler förlorat något i ekonomiskt hänsende på alla dessa små maskiners hjelp. Tvärtom ha de dem att tacka för, att de törtjena dubbelt mot förr, då fabrikanten genom dessa maskiner blifvit satt i tillfälle att mångdubbla sin produktion och höja arbetarens uflöning. Fabriken, som drifves af en ångmaskin om 12 hästars kraft, sysselsätter omkring 70 arbetare, och det förtjenar omnämnag, att under den nu bekymmersamma tiden arbetarnes antal ej blifvit inskränkt, utan tvärtom ökadt med flere timmermän, hvilka under vintern ej kunnat erhålla någon arbetsförtjenst på andra håll. Slutligen finnes vid fabriken en grind, som förtjenar sin egen beskrifning. När fabriken var färdig, sattes vid utgången från den rymliga tomt, hvarest fabriken är belägen, en dubbelgrind, som hölls öppen under arbetarnes fritimmar, men stängdes deremellan. Detta var något alldeles nytt och ett oerhördt tilltag mot tunbindargesällernas SLebent under den gamla skråordningen, då de egde frihet att springa till krogen så ofta de behagade under arbetstimmarne. Grindens anbringande var ett uppenbart tyranni, och den som satt dit den var en despot. Inom fabriken utveckladesig en revolution, först hemlig, sedan öppen, och frihetens röda fana höjdes, då en vacker dag en af de djerfvaste, yngre arbe. tarne tog sig för att klättra öfver detta hinder samt begifva sig till krogen. Andra följde exemplet, hvilket föranledde derag afskedande. Är det herrns mening att göra oss till fångar? sporde nu de andra arbetarne. Nej, alldeles icke, blef svaret. Utom grinden har ni er fulla frihet att göra inoenting; inom grinden att arbeta och förtjena så mycket ni förmå.4 Slutet blef att arbetarne måste finna sigi nödvändigheten, och tack vare grinden, så har punktlighet, arbetsamhet, nykterhet och ordning öfvergått till vana, så att grinden nu gerna kan stå öppen, utan att någon indå under arbetstiderna springer på kroen. Heimer. KORR ORO OO OO LO IA