Aftonbladet – 19 januari 1867, sida 3

Tunnbindert. (En liten skizzi trä.) För få år tillbaka verkställdes i vårt kärs fädernesland alla till tunnbindaryrket hö. rande arbeten för hand. Tunnbindaren, liksom de flesta andra handtverkare, hade mycket godt om tid och arbetskraft, och har slösade också ganska frikostigt derpä. Mä staren hade god tid, gesällen hade god tid. och lärlingen hade ej särdeles brådtom. De dåliga verktyg, man då begagnade, och det är just om dem denna lilla skizz egentligen handlar, tilläto icke heller något onödig! fjesk. Tunnbindaren hade sin bandknif — jag tror den kallas så den der knifven med två skaft — och den var yrkets a och o. Utan dess hjelp kom den allra skickligaste tunnbindarälderman ej ur fläcken, vare sig han skulle göra en kuiting eler tunna. Handborren, stödd emot bröstet, var vidare ett sine qua non för alla tapphåls tillkomst ien tunnbotten eller ett fastage. Jag vill ej tala om det motstånd, som hvarje styf ekplanka gjorde mot handsågen, samt hur en strid mot densamma tog den fastaste gesälls krafi i anspråk. Icke heller enser jag det värd att vidlyftigt omorda alla de processer sjelfva tunnbindarmästaren måste föra mot en envis Plagg?, som j ville ödmjuka sig för hans vilja. Den sattes först emellan någon öpp: ning i husknuwen, hvarest den bröts och bändes, den ?basades? öfver elden och la des i vatten eamt ?basades? igen. Kor: sagdt, det var redan ett vackert stycke ar bete att få ihop ett ölfat, och blef det fråga om en liggare? i vingudens många tempel, utgjorde fåbricerandet deraf ett ordentligt evenement inom verkstaden, fastän liggaren? dock vanligen tog sig högst medelmåltigt ut bredvid sina utländska kamrater, alla närmare eller fjermare slägt med det vidtberömda Heidelbergerfatet. Vore jag en man af facket, skulle jag möjligen kusna berätta er någon gammal tradition om den första tunnbindare, som aflade mästerprofvet och blef skråålderman i Stockholm. och jag skulle hålla en föreläsning öivs: de asecvördiga verktyg, som voro honom, liksom den siste skrååldermannen, behjelplige att uppstiga till denna samhällsställning. Jag skulle med den sistnämnda lofprisa skråtvångets gyllene dagar och upphöja tunnbindaryrkets gamla emblemer: bandknifven, handborren och handsåoe , på dessa små moderna maskiners bekostnad, hvilka äro nog oförsynta att åstadkomma ett spabbt och vackert arbete, utan att ha genomgått lärlipgarnes hårda skola, uttrampat gesällåren eller aflagt mästerprofvet. Jag skulle med en och annan gammal luanbindare, som ännu sakovar embetslådan?, de patriarkaliska sederna och skråtvånget, pästå, att tunnbinderiet går under i vårt kära fädernesland och skylla detta, liksom allt annat ondt som sker på näringsfriheten. Ja, frihandlarne skulle också få sig en slöng. Men nu måste jag göra motsatsen. Jag måste prisa kunskaperna och insigterna, hvarhelst de finnas, det rastlösa sträfvandet framåt, intelligensen, som oupphörligt verasam finner nya medel att Djelpa menniskokraften vid utförande af dess arbete, näringsfriheten, som lemnar en hvar insigtsfull och redlig arbetare tillfälle ait vinna ekonomiskt välstånd, samt slutligen den fria handeln, som tvingat oss att deltaga i den stora industriella täflingsstriden. Lyckligtvis nödgas jag också bestrida, att tunnbindaryrket går under i vårt land, utan måste tvärtom