Aftonbladet – 19 januari 1867, sida 3

bland aflidne Lon Gozlans efterlemnade ar beten, en dram med namnet Hertiginna Montemajor?, och det befinnes att hela de: ytterst vågade situationen i fjerde akten a Sardous ?Nya hus? utgör sjelfva stomme; för intrigen i Gozlans dram, som ej vari ämnad att spelas, men för den pikanta jem förelsens skull upptagits. Från flera hål skrikes på plagiafören; Sardou har ännu e låtit höra af sig för att försvara sig, mel andra göra det i hans ställe. För öfrigt säger man, är den ifrågavarande situationer ej Gozlans ide heller, ty han har hemta den ur verkligheten, ur Vidocqs memoirer Emellertid anses Sardou härigenom ha för lorat en god del af sin prestige, och det for dras mycket innan han kan lyckas utplånsg namnet plagiatör, som han i dessa daga erhållit. i Död af svält är en rubrik, som alltmers förekommer i Londontidningarnes spalter, ty det har verkligen på sednare tiden flers gånger händt, att personer dött af svält på Londons gator. De engelska tidningarne med sednaste post meddela en upprörande historia om en person, som lidit hungersdöden. Det var under det sednaste starka snöfallet i London, trafiken var hämmad på gatorna, snön låg en aln hög, och myndig heterna, som ej tänkt på att ett så digert snöfall kunde inträffa, saknade alla medel att få undan snön. Två karlar, John Standing och James Brooks, hade begifvit sig från Brighton till London för att söka arbete. I två dagar gingo de från dörr till dörr, men allt var förgäfves. Ingendera hade så mycket som en penny i sitt våld, under tjugofyra timmar hade de ej smakat en bit, två nätter hade de tillbringat på ett trapputsprång i en återvändsgränd. De fingo det rådet att bege sig till Northumberlandalley, der den menskliga bärmhertigheten inrättat en understödsbyrå för fattiga uslingar, och denna byrå var rent af belägrad af sådana när de kommo dit. Begge blefvo de der ?understödda? med en bit hårdt bröd, vägande trettiosex ort! Begärligt eluka de begge karlarne brödbiten. Men hvad äro tretliosex ort bröd för en uthungrad mage och i en bitande kell väderlek? Hvar få mer, hvar erhålla en, bädd till natten? De begge karlarne skyndade så fort de orkade fram åt Fenchurchs station för att söka förtjena några pence; då de kommo till Crutched Friars orkade Brooks ej gå längre. Han stödde sig mot en lyktstolpe och utropade: Hvilka qval i mitt bröst!? Han föll omkull och fördes till en läkare, som undersökte honom. Brooks ögon stirrade vildt, han uppkastade brödet och — dog. Läkaren förklarade, ?att om Brooks på under: stödsbyrån i Northumberland-alley fått en tallrik varm soppa, så hade han lefvat ännu?. En sorglig historia isanning! Man kan säga, skrifver en engelsk tidning, att Brooks lif ej var värdt att räddas, ty han var en f. d. straff-fånge. -Men hade han varit qvar i fängelset, hade han begått ett pytt brott, så hade han haft både husrum och mat. Han hade blifvit försatt på fri fot för sitt goda uppförandes skull. Den dag han försöker få arbete för att kunna lefva — dör han af hunger! När man läser denna historia på ena spalten i en London-tidning och på den andra en lång redogörelse för en af några samla rika damer stiftad välgörenhetsnrättning: Hem för kringdrifoande och utsvultna hundar, så förefaller det som en biter ironi. Detta Home for Dogs finnes verkligen och är beläget vid Hollingworthstreet, Islington. Dit föras hundar, som förlorat sina egare orh kommit på villospår, der få de mat och en dyna att ligga på, ja det finns hundar, som hvarje qväll comma till detta Hem och högljudt tillsännage sin önskan att bli insläppta. Inättningen bar egt bestånd i tre år. Tänk om de stackrarne Standing och Brooks veat af detta hem för hundar, kanske hade den barmhertiga förestånderskan gifvit dem musrum och en bit mat ocksi. Men instiutets reglemente förbjöd sannolikt att öfva barmhertighet mot menniskor.