Aftonbladet – 3 mars 1864, sida 3

j du din pligt och låt Gud sörja för resten.6 — Men vär pligt är att älska vår nästa såsom 683 sjelfva. Märk: vi skola icke älska vå; nästa mera än oss sjelfva, så att vi för att hjelpa andra sät:ia vår egen frihet, värt vger besiänd i fora; men vi skola älska honom i såsom oss sjelfva, vi skola dela hans faror och lidanden så långt vi det kunna. Men i siäliet, buru är det? Jo, vi vilja cj offra et! enda tusende riksdaler för våra vänner, fastän v; kanske derigenom besparade dem tiotusen; vi vilja ej spilla eit enda Nf af de våra om i vi också derigenom kunde rädda tio af dem, isom vi kalla våra bröder. Nöden bland Danmarks folk må bli än eå stor, den träffar os8 icke, blott vi sjelfva förskonas. År detta kärlekens gernoingar? Våra ord äro nu säkert ett mycket dåraktigt tal i mångas öron, ty när har ännu kristendomens bud fått taga del i politikens rådslag? Javäl, det är saount, der har merendels blott egennyttan talat. Förr ha dock svenskarne vågat att kämpa för sanning och rätt under lösen 4Gud med oss, på ett ojernförligt djerfvare och mera vidtutseende sätt och de hafva dervid icke kommit på skam. I dag väga de det icke. — förvisso skola de bärvid komma på skam! — De sitta nu i stället och räkna och räkna om igen, huru många de äro, huru mycket de ba och hur det kan gå och hvad de kunra få. Detta är misströstans eller feghetens eller egennyttans art. När Daomarks söner kunna modigt kämpa med kopp och förtröstan om sin rättvisa saks elutliga seger, sä borde ock Sverges söner kunna ställa sig vid deras sida utan fruktan, att samtid elier efterverid skall kunna förebrå dem för hvarken öfvermod eller dåraktig sjelfförtröstan. Hvad vi kunna uträtta, det veta vi icke, men vi tro att det skall blifva mycket, ganska mycket, ty — saken är en rättvis sak. Bajonetternas antal, vi upprepa det, är blott ett morsent af dem, som på längden bestämma krigets öden. Huru många vittneebörd ger ej historien, att den svage med framgång kunnat kämpa root den starke, då han haft rätten för sig samt mod och frimodighet inom sig? Och vi äro förvissade att våra olfer ekola lifva ett utsäde, Bom bär frukt äfven för oss jeltra, ty det som göres för sanningens och rättvisans skull kan icke blifva uten sin lön. Den pekuniära förlosten och blodförlusten må bli betydande, den blir dock blott skenbar i jemförelse med den vinst, som ligger i ett stadgadt, ömseaidigt förtroende graonstater emel!an, i ett godt rykte och anse ende hos främmende makter, i den aktring ör sig sjelf, som väckes geoom medvetandet att man gör sin pligt, i den stora andliga Iyfining, som alstras vid den frivilliga kampen för en rättvis sak, hvarigenom emåsiune, veklighet och flärd måste vika undan samt slutligen, såsom vi till Gud vilja hoppag, i den vunna erfarenheten att ett enigt norden kan med framgång kämpa för sin frihet och att vi icke verkligen äro så svsga och värnlösa stacksre, som det beklagligen blifvit ett mod alt inlära sig sjelf och andra. I stället för allt detta äro vinu på väg att förvärfva 0s8 missiroende och ovilja hos våra vänner, vanrykte och förakt i främmande land, missaktning för oss sjelfva, det emåsine, den sjellviskhet och egennytta, som mäste blifva följden, då den kraftiga inre meniopen att göra fin pligt och hjelpa sin broder förqväfves och undertryckes samt slutligen en vanmakt, ett misstroende i norden, hvars verkan med all säkerhet blir ett nödtvupget beroende i våra egna öden af främmande stormakters gunst och näd. Måite då Sverges folk vakna upp till besinning, må det låta misströstans, feghetens och egennyttans ande vika, så alt vi älven i deg kunna visa verlden och oas sjeltva, alt vi under vär gamla lösen Gud med oss våga träda i härnud för frihetens, rättvisans och sanniogens sank! -r