Sen? 1jU5. Man ansag dem stå Il jorbund med den onde, och ju längre man kom ut på prairien, desto vidunderligare saker hörde man berättas om dem. Emellertid arbetade trappisterna lugnt på sina trä-kapell, lador, ladugårdar, trägårdar och åkerfält och hade snart sina saker i godt skick. Till minne afatt gamla hem i Frankrike kallade de detta sitt nya hem bland republikanerna Neuve Meillerie. Och Neuve Meillerie blef snart en blomstrande koloni. Deras bjordar förökade sig otroligt, deras åkrar buro de rikaste skördar och besittningen af 600 tunnland, för hvilka de för fem r sedan knappt betalt dubbelt så många dollars, steg snart till värdet af en helliten posseseion. Mot sina grannar visade sig munkarne, så ofta de kunde få fatt uti dem, fueret förekommande och satte sig helt och ållet in i dessa nya länders anda och sedvanor, der det nästan är en lag att den ena grannen skall bistå den andra med arbete eller hvad annat han kan behöfva. Ja, de ötverträftade snart sina medborgare i beredvillighet att bjelpa, och alltsom deras ställning förbättrades, åvägabragte de allt flera nyttiga inrättningar till hela traktens fromma. En af dem var kunnig i läkare konsten, och då de måttliga trappisterna sjelfva aldrig äro sjuka, så kunde han spara hela sin tid åt grannarue. Derefter uppförde de straxt invid klostret en smedja. Smeden och hans biträden voro naturligtvis klosterbröder, och de arbetade åt hvar och en som beställde nägot af dem, skodde hä starne åt förbifarande resande och lagade plogen, yxan och sågen som gått sönder för den ensamme kolonisten. Och detta allt utan någon betalning. På samma sätt inrättade de en timmermansoch snickareverkstad för det gemensamma bästa. De anslöto sig i allt till landets sed, och ehura de hemma hos sig lefde som bedjande, stumma och fromma munkar efter sin ordens stränga reglor, spelade de dock ingalunda i det yttre lifvet eom korporation rollen af egensinniga och isolerade tvärviggar. Tvärtom deltogo de lika ifrigt som någon af grannarne i alla det unga samhällets sträfvanden. De skickade utvalda kreatur till statseller grefskapsmarknaderna för att täfla om priser. De uppdrogo för samma ändamål ofantliga vattenmeloner. De gjorde försök att införa vinodlingen i sina trädgårdar och i landet. De skaffade sig, alltsom deras tillgåovgar växte, de bästa åkerbruksredskapen och uppfinnaren af någon nyttig förbättring kunde alltid i dem påräkna en säker kund. De följde ej blott sina grannars industriella utveckling, utan gingo i mänga fall i spetsen för dem. Med ett ord, grannparne insågo snart, att dessa svartrockar? ej voro så svarta som man målat ut dem. Nu har man glömt allt som först berättades om dem och de äro nu allmänt omtyckta. Bladet har till den grad vändt sig, att grannarne nu komma till klostrets prior för att fråga honom till råds i sina angelägenheter och göra honom till skiljedomare i sina tvister. Då vi höllo utantör klostret, fanno vi ingen hemma mer än munken som gjorde fjenst som portvskt och som sade oss att priorn, jemte de öfriga bröderna, vore ute på åkern, der skörden nu som bäst påginge. an ville genast skicka ett bud efter honom. Men vi bädo att han i stället ville ledsaga oss till honom. Jag ville gerna med egna ögon se, huru dessa yngsta lärjungar af den gamle S:t Benedikt utförde den deras förfäder för sexhundra år sedan gifoa mission att bryta ny bygd och odla vildmarken. Vi gingo genom klosterträdgården, der ärter, bönor, smultron och trädfrukter funnos i ymnighet. Afven ett bihus för produktionen af vax och honung fanns der. Alla dessa oskyldiga saker, jemte mjölk, kaffe och bröd, äro så godt som den enda föda dessa måttliga män få förtära. Vindrufvans saft har dock deras stränge lagstiftare ej förbjudit dem. Märkvärdigt nog ver denne store måttlighetspredikant deri vida liberalare än amerikanarnes Maineliquor-lag. Trappisterna hade här redan börjat odla ett litet vinberg. Ofverallt på fälten träffade vi på munkar sysselsatta med hvete-skörden. Vi frågade dem genom tecken hvar priorn vore och de svarade genom rörelser med handen, som utvisade stället der han befann sig. Från den ena af dessa telegroferande, stumma personer till den andra letade vi oss slutligen fram till styresmannen för detta märkvärdiga samfund och träffade honom midt ibland en skara arbetande klosterbröder. Jag öfverlemnade honom ett rekommendationsbref, som den förträfflige biskopen i Dubuque gifvit mig, och då priorn för detta fall, af artighet för sina gäster, utdelade en liten absolution och löste tungorna, så var senart ett intressant samtal i gång så väl på engelska som franska språket. Somliga lade ifrån sig sina liar, andra nedstego från sina höga kuskbockar på väldiga Mac-Cormickska skördemaskiner, för att skaka hand med mig. Denna berömda Mac Cormicks Reaper?, som på de sednaste verldsutställningarne i Europa vunnit så mycket bifall, så många priser och guldmedaljer, eåg jag här för första gången i full verksamhet. Det var för mig ett särdeles intressant skådespel — ett skådespel som jag gerna skulle unnat cirstercienserordens gamle stifiare att bevittna — att se huru skickligt en af de i långa mörka kåpor klädda munkarne från sin upphöjda plats styrde de fyra hästarne öfver åkerfälten, medan en annan: följde tätt efter och tog upp och band den skuroa säden i kärfvar. De gåfvo mig flera intressanta upplysningar om denna märkvärdiga maskins konstruktion och sättet för dess handterande. De förde mig derefter till ladugårdarne och ängarne, der kreaturshjordarne gingo på i bete, och visade mig med en viss etolthet. sina ypperlig tDevonshiresX och tDurhams.. Bland andra utpekade de för mig en liten hvit, två veckor gammal Durhamskalf, för! hvilken men redan bjudit dem hundra dollars. Men de hade ej velat sälja den, utan ämnade lägga på den, för att vinna ett nytt pris åt klostret. För en annan, elfva vecsor gammal, hade bjudits dem 120 dollars. De förde mig slutligen ini sina boningsrum, I och der såg det visserligen mycket anspråks! löst och klosterligt ut. Byggnaden bestod !