Aftonbladet – 28 november 1857, sida 3

traktade honom såsom expeditionsehef., Utskottet hade afstyrkt två af prosten Wåhlander och komminister Beckman väckta motioner om anslag af 75,000 eller 30,000 rdr till löneförbättring ä! ragt lönade kepellpredikanter och komministrar. Menge appträdde. för dessa motioner och ansåg rättvis tala för dem. Ståndet hade så ofta uttalat sym sier för det lägre presterskapets betryckta ställning itt talaren ansåg tiden nu vara inne att i handl zisa att det haft allvar med sina ord. Mengel fic iikväl intet understöd. Flere talare genmiälde, at tåndet väl betraktat såsom rättvist, att det lägre presterskapet får bättre lönevilkor, men alldeles icke afsett, att en sådan skulle åstadkommas på staten oekostnad, utan genom lämplig fördelning af pre sterskapets nuvarande inkomster, hvaraf biskopar oc! syrkoherdar taga alltför stor lejonpart. Om stär derna. skulle bevilja medel till det lägre presterskapets löneförbättriug, så skulle sådant blott väcka anråk på att: staten skulle dermed allt framgent fortfara, och prelaterna skulle få ett kärkommet stöd för sina bemödanden att: undandraga sig den äskade rättvisare fördelningen mellan dem och deras vanlottade embetsbröder. Nils Hansson från Skåne ansåg ett bifall till dessa motioner vara detsamma. som att lägga hyende under lasten.. Utskottets afstyrkande blef också bifallet. För Malmö hade utskottet tillstyrkt ett högre elementarläroverk med 1 rektor, 3 lektorer och 8 adjönkter, men för Kristianstad blott ett lägre med 1 rektor och 7 kolleger. Då frågan Om Malmö läroverk företogs, uppstod en mycket liflig diskussion. Nils Svensson och Nils Hansson från Kristianstads län beklagade nemligen, att Kristianstad fått stå tillkaka då hela norra Skåne saknade ett högre läroverk men deremot två sådana blifvit tillstyrkta för provinsens södra del, ett i Lund och ett i Malmö. Di ville visserligen icke motsätta sig anslaget till Malmö men hoppades att när ståndet komme till frågar om Kristianstads läroverk, äfven detta måtte rön: ståndets välvilja. Ola Månsson upptog med ifver den kastade handsken och sökte bevisa, att de: högre läroverket i Malmö vore oundgängligen nödvändigt. Hans skäl voro hufvudsakligen att Malmö trakten var mest befolkad; att såväl läroverket der städes som -det i Lund. redan hade så stort antu elever, att det icke skulle gå an att förändra det Malm: till ett lägre läroverk, då Lunds skola icke skulle bli tillräcklig för båda läroverkens elever; ati Malmö stad. som hade 15,000 invånare, då Kristianstad blott räknade 5000, för sin skolas behof egde färdigbygd tillräcklig lokal, och att afständet från Kristianstad till Lund icke var särdeles betydligt Förfäktarne af det högre läroverkets förläggande till Kristianstad, till hvilka Nils Larsson från Jemtlanc nu slöt sig, genmälde, att Kristianstads län mec omkring 200,000 invånare väl behöfde ett högre läro verk inom sitt område; att Malmötraktens befolkning från Malmö till Lund blott hade en balf tin: mas väg; att om lärjungarne från norra Skåne finge tillfälle till undervisning i Kristianstad, så skulle de platser i Lund, som af dem nu upptagas, lemnalediga för elever från södra delen at provinsep; avi äfven Kristianstad har skolbygnader, och att ma väl icke borde afse endast stadens utan äfven syn nerligen den kringliggande ortens behof af undervisningsanstalter. Ola Månsson understöddes af repre sentanterna från Malmöhus län; Kristianstads län ombud talade icke mot anslaget till Malmö, mer ansågo att denna stad blifvit gynnad på Kristian stads bekostnad. Nils Larsson och de flesta af stån dets ledamöter ansågo två läroverk så nära hvar andra som Malmö och Lund: olämpliga och piyrkad: afslag. Också blefvo anslagen till Malmö skola bestämda efter, beräkning af blott ett lägre elementar iäroverk med rektor och 7 kolleger: Häremot aumälde Ola Månsson en reservation, I hvars motivering han inlade uttryck, som bland-ständets ledamöter väckte stark sensation och hvilka pc ett hotande sätt antydde, att Kristianstads-represen tanterna icke skulle af denna utgång hafva någo: fromma. Också uppträdde han sedan på det ifriga ste mot ett högre elementarläroverks förläggande til Kristianstad, när det blef fråga om sKolan i denn stad, och lyckades, ehuru såväl Nils Larsson frå: Jemtland; som Per Nilsson i Espö och de flesta an dra representanterna från Malmöhus län understödd Kristianstadsombudens bemödanden för norra Skåne att vinna 10 rösters öfvervigt för afslag, och att ätsven här blott ett lägre elementarläroverk blef bevilJjadt. I stället bedrefs det sä, att Helsiugborgs skol: fick antalet af sina kolleger ökadt från 5 till 7. Det af hr F. A. Cederschjöld föreslagna anslage: af 6000 rdr för inrättande i Steckholm af en nor malskola för flickor förordades väl af flere ledami er; men majoriteten gillade likväl utskottets a styrkande; Då utskottet tillstyrkt 3500 rdr i lön åt de 4 yngre professererna vid Karolinska institutet; mer blott 2000 rdr åt läraren för barnmorskeeleverna, si fann. Mengel anledning påyrka, att den senares ai löning måtte höjas till lika belopp med professorer nas, emedan denne lärare hade vida mera att gör: än de andra och dessntom vida svårare uppdrag, di han skulle undervisa vanligen obildade personer Att han blifvit tillbakasatt i förslaget till stat för detta institut ansäg Mengel hafva sin grund deri att platsens nuvarande innehafvare är känd för fre innade åsigter. Nils Hansson understödde Nengel. men ståndet biföll utskottets framställning, som un derstöddes af Petter Jönsson. Frågan om en. komöopatisk klinik i hufvudstader föranledde en animerad debatt. För homöopatie: uppträdde de flesta af ståndets ledamöter i utskot tet, synnerligen Ola Månsson, samt åtskillige andr: ledamöter af ståndet, bland dem Ödmann, Mengel Per Erik Andersson med flera. Emot förslaget Da niel Danielsson från Jönköpings län, Per Nilsson Espö, Jöns. Persson, Wassmuth, Petter Jönsson ocl jågra andra. ÅA ena sidan androgs hufvudsakliger att -homöopatien verkligen skulle vara en vetenskap att åf homöopater verkligen många patienter blifvit botade; att läkemetoden var mycket billig .Ola Månsson SRPIyske att prosten Schram och. baron Lejouhuffud utskottet förevisat homöopatiska apotek, som gjort nytta i många år utan att likväl i inköp kosta mer än det ena 50, det andra 10-rdr Dbko); ati genom fri täflan mellan de båda medicinska skolorn: vetenskapen skulle vinna och ätt anslaget 8000 rår fore en bagatell vid jemförelse med de stora anslag. som blifvit beviljade åt de allopatiska inrättningarn. Å den andra sidan anförde man att homöopatier med sina orimligt små doser blott vore en villfarelse, som man jemförde med kloka gummeörs medigin, hvilken visst kan vara bra ibland, men också ofta skad8; att många, som aldrig anlita läkare, blifva boade genom naturens egen kraft, och att detta på tagligen -inträffat då homöopaternas patienter blifvi: återstälda; att kostnäderna huru ringa som helst vöre till skada använda, om man derigenom afledde fol ket från en förnuftig läkarevård; att ingenting hin drar våra läkare att använda homöopatiens reglor de fall, då de anse dem kunna vara tillämpliga; at: genom statens erkännande af homöopatien skulle dei förtroende till kikarne, som nu börjat bland allmo gen uttränga den förra tron på qvacksalvare och kloka gummor, blifva rubbadt, och att ett anslag som nu beviljades, vid en annan riksdag måhända kunde blifva tiodubbladt. Mot slutet uppträdde IVassmuth. För ett år sedan hade han farligt insjuknat och genom en väns försorg fått en läkare, som var homöopat, utan att Wassmuth kände detta, ty i sådant fallhade han säkert icke vändt sig till honom. Emellertid. blef han oupphörligen allt sämre, och han var nu öfvertygad, att hade icke hans anhöriga tillkallat en allopatisk läkare, så hade han nu icke stått här i ståndet för att uttala sin fasta öfvertygelse, att homögopatien är en högst farlig dårskap, som ha på det bestämdaste afstyrkte. Många af ståndetsledamöter instämde och bravorop hördes, så att man nu kunde finna att pluraliteten skulle vara för aftt NA 0