Da vi angrepo den svenska lagstiitningen 1 hvad den rör samvetsfriheten — en lagstiftning till den grad efter sin tid och till den grad stridande mot den allmänna bildningen, att konungamakten flera gånger tagit initiativet och sökt att få den förändrad; då vi utvisade de faror som statskyrkans organisation så väli politiskt som i moraliskt hänseende medför, visste vi ganska väl med hvilke ansträngningar och uppoffringar Sverge tillkämpat sig sin -sjelfständighet; framför allt visste vi hvilket kraftigt bistånd det, för vinnandetaf detta mål. haft af denha nu skröpliga lagstiftning och af denna kyrkoförfattning, som från att vara ett frihetens blifvit ett-förtryckets verktyg. Personer, som i Sverge innehafva en betydande samhällsställning, ha varit så goda och fulländat vår uppfostran i denna del: Må grefve Hamilton förlåta oss om vi säga honom, att, om hans lysande och vältaliga argumentation äfven bekräftar hvad vi förut sagt, så uppställer den ej emot:oss ett enda nytt faktum egnadt att förmå oss ändra den tanke, som vi uttalade då den kungliga propositionen framlades och diskäterades hos ständerna. Hr presidenten erinrar oss att den lutherska läran, som infördes i Sverge af Gustaf I under förra hälften af sextonde seklet, der mottogs med entusiasm, ej af ett parti eller en viss klass af medborgare, utan af hela nationen. Den sköna drömmen om trosenhet blet då förverkligad. Det är föratt försvara denna enhet, om hvilken man säger oss att svenska folket är mycket svartsjukt; somlagstiftningen dragit en slags sundhetskordong, hvilken håller på afstånd hvarje atnan lära och religiön än den officiella. Vi vilja blott fråga grefve Hamilton om han tror, att den enhet, hvarom han talar. den enhet i tron, vid hvilken han tyckes fästa så mycken vigt, är en så betydande och verklig fördel som han antager, när hon är ett resultat ej af samvetets fria ingifvelser. utan: af tvångsband och straffbestämmelser. som fastläsa och fjettra menniskan vid der religion hvari hon blifyit född liksom en galerslaf vid sin roddarbänk och Jåta henne med de strängaste straff umgälla, om hon i sin religiösa öfvertygelse öfverskrider den gräns, inom hvilken hon är innesluten. Af alla de känslor, som kunna upphöja menniskosjälenoch mäktigast drifva henne fill stora saker, är tron utan all gensägelse den kraftigaste; men hon är också den som minst tål förtryck... Beröfya tron den frihetsluft, som för henne är oundgänglig, och hörn är endast ett skrymtande, någonting liknande det osjäliga djurets undergifvenhet under sin harnpamiske, ucs vv UPP ViUUVR 4 ever en verklighet för sextonde seklets Sverge, då Roms. skandaler utgjorde en visa för hela verlden : men hvem kan säga att hon nu är det? Ni vill tillskära samvetena efter en bestämd snitt, ni straffar hvarje svensk som vil! frigöra sig från det religiösa ok — det förhatligaste af alla ok — som trycker på honom, ni straffar honom med landsflykt, ni skiljer honom från sina barn, och nitalar om enhet! Men hvad vet ni derom? Hvem säger er att ej i morgon, om samvetstriheten blefve proklamerad 1 morgon, edra landsmän skulle I tnsental gå att hos aridra bekännelser och andra dogmer söka den tröst och de förhoppningar, efter hvilka de tyst längta? I adertonde seklet hade äfven jesuiterna i Paraguay grundat en religiös enhet, som hadc mycken likhet med den svenska enhet; om hvilken man så mycket talar. Vi skulle gerna vilja veta, om hr landtmarskalken, hvad hans Jand och den lutberska läran beträffar, är smickrad af denna likhet. pr Men, säger oss grefve. Hamilton, alla bekännelser åtnjuta i Sverge fri religionsöfning. under vilkor att de icke söka utöfva något inflytande, och att de afhålla sig från proselytism, det vill med andra ord säga, att de ha rättighet att lefva med vilkor att ej få andas. Vi beklaga, att en så upplyst man som hr landtmarskalken icke fattar, eller åtminstone icke vill fatta, att i den tid, hyaruti v? Iefva, ett dylikt stadgande är tillräckligt för att i grunden vanställa ett helt lagsystem. Hvad är i sjelfva verket proselytism inom det religiösa, moraliska och intellektuella området? Det är pressens och ordets frihet, det är associationsrätten i hela oförytterligheten af denna rätt och denna frihet. -Man kan möjligen förklara, att TöReringar förlama denna frihet och denna rätt inom det politiska området; men inom idgernas och känslornas område är ett sådant förbud, som det af grefve Hamilton angifna, detsamma som en dödsdom Här böra vi på förhand bemöta en invändning. lr rge medgifver åt alla rättigheten att fritt debattera religiösa frågor. Dette är visserligen ett ganska omfattande och ganska Jiberalt stadgande; men märkom väl! denna frihet har en viss likhet med den: hvaröfver Beaumarchais gjort en så pikant teckning: Ingen må lagföras eller straflas för den del han tagit i religiösa kontroverser, med mindre han i sina ord eller sina skrifter yttrat hädelse mot Gud eller förakt för Hans heliga ord.. Nu komma vi till den mest brännande punkten af den genom grefve Hamilton öppnade debatt, nemligen frågan om det officiella presterskapet. — Man vet hvad ett otficielt presterskap vill säga i de länder som ha den lyckan att ega en statskyrka. . Det är hindret för allt framåtskridamde, det är den. trakasserade ärelystnaden par preference, det är en talrik klass af privilegierade medborgare, som skydda sina privilegier och sina intressen bakom den heliga egiden af Guds namn. Hvem är det nu, väl i Sverge, som skall afgöra, huruvida t, exen katolik, vid predikandet af sin tro eller dess skriftliga försvarande, missbrukat eller icke missbrukat det gudomliga ordet? Jo, det är det oficiella presterskapet, hvilket, seende i den katolske prester en rival som är frdig att bestrida det ej blott herraväldet över själarne, tin ftven inkomsterna af för: s:nlingen, är på en gång domare och part