Aftonbladet – 28 mars 1857, sida 3

medge, att hvar och en, man eller qvinna, som lempar sitt arbete i allmänhetens händer, är hemfallen under kritikens domstol, och måste bon grå, mal grå, underkasta sig dess mer eller mindre ensidiga domar. Men hvad jag ej under tystnad kan förbigå, emedan det hos mig uppväckt blandade känslor af smärta och harm, är den begärlighet, hvarmed många herrar recensenter iakttagit detta tillfälle för att nedsätta författariznans person och på samma gång likasom med ett enda slag nedergöra alla s. k. blåstrumpor. Ej nöjda med att recensera Hertha och klandra dess tendens, ha de; på ett minst sagdt oridderligt sätt, anfallit och förlöjligat den aktningsvärda författarinnans personlighet. Och hvad har hon väl gjort, som kan berättiga dem till ett sådant handlingssätt? År hon ej en fri qvinna (förlåten mig detta uttryck, mina herrar, men gaf ej Gud i skapelsen förnuft och fri vilja så väl åt qvinnan som åt mannen)? Om hennes smak och tycke föra henne ut i främmande länder, för att der tillfredställa sin vettgirighet och sitt forskningsbegär, om hon, ej nöjd med att betrakta en stads yttre, dess monumenter, dess teatrar, dess butiker, äfven intränger i dess inre lif. tar kännedom om dess välgörenhetsanstalter för att se, huruvida de der rådande principer kunna tillämpas i hennes eget fädernesland, om hon i denna afsigt infinner sig vid ett möte af ädelsinnade menniskovänner, för att finna näring och utvidgning för sina egna ider, egen I derföre rätt att klandra henne? Om bon, i stället för att sysselsätta rig med dagens on dits, med aqvaltler om nästans görande och låtsriac, 9d häckiande af sina vänners svagheter, uppsöker nödens barn i deras törftiga boningar, anstränger sin uppfinningsförmåga för att bereda dem ett drägligare öde, är väl detta ett handlingssätt, vördt att förlöjligas, att göras till