Aftonbladet – 7 mars 1857, sida 3

men som tyvärr höra till de framfarne, de döda, såsom alla andra. Detta är det ledsamma i saken; men de äro likväl de, som äro vår tid närmast, och vi kunna möjligen göra oss den illusionen att de ännu finnes till. Vi vilja antaga, att de ännu äro i lifvet, och i alla händelser skola derag färgnyanser på närmare håll bryta sig mot vår tids enformighbet. Bland de originaler från en nyssförfluten tid, hvilka la Revue francaice försöker teckua, finnes ett, som jag i min ungdom kände, och detta är lätt begripligt, emedan mannen, om han ännu lefde, icke skulle vara mer än 99 år gammal. Till sin yttre menniska var han sågom folket är mest, endast med den skilnaden att han icke hade några händer, utan ett slags klor. Man förfärdigade konstgjorda händer åt honom, hvilka han skickligt begagnade, till cch med att måla med. La Revue francaise skrifver hans bosynnerligheter på räkningen af delyten naturem tillskyndat honom. Det är möjligt. Hans klor, som ej kunde ryckas bort från armarne, inverkade på hans lynne, som hade sina egenheter; för min del har jag mannen i så friskt minne just för hans artificiella händers skull. Han intog stundom sin frukost på ett kaf6, som äfven jag brukade besöka, och om vintern underlät han aldrig att lägga sina artificiella händer på kaminröret och höll dem der naturligtvis helt obesväradt, om än röret var aldrig så hett. Jag, 2å väl som många andra, lät lura mig häraf att göra på samma sätt; hvilket alltid kom honom att brista ut i ett gapskratt. Jag skall berätta en anekdot, som la Revue francaisen möjligen icke känner till. Dettå original hette Crimod de la. Reyniere. Han var son: till en generalförpaktare, och såsom det tyckes, hade äfven hans farfar och hans farfars far haft samma yrke. Visserli