, hvarigenom han icke -kunde. vara mycket för kyrkan. Den praktiska nyttans män säga vidare: en tredje;del-af en biskops tid åtgår för riksdagarne, en annan för konsistoriella och eforatsgöromål, den återstående tredjedelen bortgår för sjuklighet, ålderdomssvaghet, enskilta angelägenheter. Också vore tal. öfvertygad att ingen biskop funnes, som icke hellre skulle vilja vara hemma och hålla prestmöten, än ligga vid riksdagarne, hellre visitera stiftsförsamlingarre, än gråla i utskott och plena om denna verlj dens mångahanda. . Nu såger väl riksdagsordningens 13 S, att biskoparne af konungen kallas till riksdagarne;. men låge väl i denna bestämmelse något annat förhållande uttryckt än hvad som eger rum med capita på riddarhuset, hvilka också infinna sig. på konungens kallelse? Grundlagens ord hade emellertid så tolkats, att en biskop icke kan från riksdagen uteblifva utan kunglig permission. Deremot kunde en biskop underlåta att hålla visitation på 20 år, utan att dertill permission behöfdes. Föga tid blefve för ea biskop öfrig för att kunna motsvara hvad .25 kap. af 1686 års kyrkolag fordrar af honom ätt hålla prestmöten hvarje år. Enligt samma lag ålade biskopseden förbindelse att visitera träget; men sedan denna punkt 1829 ur eden borttogs, hafva biskoparne ingen laglig skyldighet att hålla visitationer. Det funnes församlingar som aldrig på 50, ja å 100 år sett någon biskop ibland sig. Då tal. örde de ska:pa talen inom utskottsafdelningen, hörde han ock en prest uttala ett försoningens ord; han sade nemligen, att han medgaf att inom kyrkan förefanns mycket, som der ej borde vara, utbredt från kyrkans lägre till dess Högre organer; men hoppades att man af rörelsen ivom kyrkan kan vänta en pånyttfödelse för mycket annat och äfven för biskopsinstitutionen. Kyrkoherden Schönbecks motion hade nu blifvit en afledare af det missnöje som, ursprungligen gällande endast riktningen af biskopsverksamheten, sedermera — illa nog — vändt sig emot sjelfva den biskopliga institutionen. Detta missnöje kunde. ej afspisas med ömkan öfver desse enfaldige det praktiska förståndets män, ej heller genom att de utpekades såsom kyrkans fiender; ty det vore dock möjligt att de leddes af rena motiver. rosten Ljunggren anmärkte kyrkoherden Schönbecks sätt att citera presterskapets privilegier. Om den citerade 4 endast åsyftade närvarande innehafväres rätt att bibehållas vid sina inkomster, så innebutre den intet annat än en rättighet, som hvarje ionehafvare af en tjenst egde genom sin fullmakt, och vore ej ett privilegium. Tal. hade kämpat för prosten Schönbecks motion inom utskottet, då den åsyftade en tillökning fö: de biskopar, hvilkas löner voro otillräckliga, men ej någon minskning af de bisköparne anslagne inkomster. Men fann nu ait denne ej syntes haft allvar med densamma, då han talat för utsköttets förslag. Saken hade ock sin politiska sida. Genom ekonomiskt betryck kunde biskoparne hindras från att infinnasig vid riksdagarne och dymedelst ståndet beröfvas sina utmärktaste och insigtfullaste medlerimar. Tal. förenade sig med prof. Lihdgren om afslag på utskottets förslag. Lektor Sönden ansåg hela prebendeväsendet såsom, något man. helst kunde vårå af med. Utan tvifvel vore det olämpligt att en syssla med högt ansvar betraktades såsom lönetillskott för en annan syssla med bögt ansvar. Äfven, vore det redan i sig. sjelft olåmpligt, att på förhand gifvå anvisning på blifvande öfverskott af biskopslönerna, innan ännu sen, utredning visat om något sådant funnes. Ännu värre vore det, om under tiden frågan om det svagt lönade presterskapets inkomster skulle skjutas åsido. Ville. man med något, allvar tänka på de svagt löades . framtid, vore rådligast att afhålla sig från dylika anvisningar. s