I : a H genomlupit uhder sist förflutna fyra årtionden. Den? något oegentliga titeln Studentminnen torde sålunda hän på att författaren der egentligen framlägger hvad gora fästat sig i hans minne vid beröringen med en mängd olika framstående karakterer och personligheter, förnämligast sådana som verkat vid eller utgått från Lunds universitet. I barndomsminnena, som upptaga de två första kapitlen, finner ser flera karakteristiske teckningar, bland annat af en pastorsadjunk: i gamla stilen. I skolminnenap (1813—1817) finner man en rätt liflig bild af det lärda skolväsendet, sådant det mångenstädes i vårt land ännu var under en helt nära liggande tid. Bland de skizzzer författaren här tecknat kunna vi icke underlåta att meddela några drag om en person, som sedermera blef en af Sverges skarpsinnigaste jurister och talangfullaste skrift-. ställare, och hvars penna icke var obekant för Aftonbladets läsare under de första åren af dess tillvaro: Bland alla mina skolkamrater satte jag mest värde på Andreas Möller, som i flere år var min närmaste granne på skolbänken. Född i Wenersborg af fattiga föräldrar, hads han i en tidig ålder blifvit mottagen af en förmögen bagare i Lund, som var hans farbror. Der var han som barn i huset och hade således öppen tillgång till brödboden. Sällan kom han i skolan utan några hvetebullar i fickan. Dem utdelte han gerna åt kamrater. Nu hade mig redan af begynnelsen plats blifvit anvisad vid hans sida, och jag hade således mycket godt af hans frikostighet, Dessutom visade han mig ovanlig vänskap, och den behöfde jag rätt väl, ty liten och späd (jag var ej stort öfver 10 år, då jag intogs i skolan och under loppet af ett par års tid den yngste i hela rektorsklassen), skulle jag säkert af mången öfversittare blifvit förtryckt, om jag ej haft en trogen försvarare i Möller, som var storväxt och stark, i synnerhet med stora näfvar utrustad. Dessa nyttjade han aldrig till att utöfva, men ofta till att afvärja öfvervåld, och jsg var således alltid trygg vid hans sida. Stadens lärpojkar, som alltid haft horn i sidan mot skolpiltar, böll han bra i ordning. Ett par gånger hade jag varit ute för detta slägte, men Möller hämnades mina nederlag som en bjelte. Han hade för sed att ,klämma sina vedersakare, det vill säga att taga dem fast och sammanpressa dem dugtigt mellan sina herkuliska armar. Alla voro rädda attåter falla i Möllers klimma, när de en gång fastsutit der. Möller var den tiden ej särdeles munvig eller grek, utan fastmer trög och tung i sina rörelser. ina lexor kunde han dock alltid väl, och hans krior, helst de svenska, fingo alltid beröm af Textorius, af hvilken han, jag vet icke af hvad skäl, fått vedernamnet Drollea. Vi hade ett ordensförbund iskolan, Gyllene Ankaret kalladt, deri Möller var stormästaren. Det hade ingen farlig tendens, så vidt jag kan förstå. Allmännelig patriotism, välmenta reformförslag till upphjelpande af skolans anseende i staden, frihet och kameraderi, det var hela hemligheten. Hos Möller hade vi våra sammankomster. Der åt man kringlor och drack svagdricka, under det någon föreläste poesi, helst åf Ling, Tegner eller Geijer. Ordensbröderna buro då ett litet förgyldt messingsankare i blått band på bröstet. Andra ordensinsignier hade vi ej. Någon gång uppläste Möller små poemer af honom sjelf författade, i den didaktiska genren. Jag försökte mig en dag med att föredraga något af Atterboms skaldestycken, men det tog ej skruf, och jag måste nedlägga min talan för den gången. Vid ett senare enskilt samtal med Möller, gaf han mig mera rätt, ehuru han fann stycket väl bombastiskt. Detta ordet kom sedan ut ibland kamraterna, hvilka trodde att bombaste hade sin härledning af Atterboms namn! Jag hade allt att göra för att taga dem ur den villfarelsen. Såsom prof på A. Möllers redan då verksam na satiriska natur anföres, huru han narrat en skolkamrat, som var fosterson åt en af stadens rådmän, att genom stadstjenaren låta till rådhusrätten framlemna en emot densamma riktad satirisk skrift: En gång hade han lockat kamraten åstad att genom tredje man till välloflige rådstugurätten inlemna en skrift af mycket tvetydigt innebåll. Det var, mutatis mutandis, en trogen beskrifning på rättegångsoch polisväsendet i staden Lund. Borgmästare och råd samt med stadsfiskalen och vaktmästaren voro der ypperligt porträtterade. Jag glömmer aldrig den komedien. Andreas Möller, Nils Otto och jag befunno oss på åhörarebänken. Jöns Ludvig desslikes. Nu kommer det,, sade ban, på förhand triumferande, när vaktmästaren sjelf framlemnade detta Uriebref. Det blef ljudeligen uppläst af fiskalen Sandabl, hvilken var, då som vanligt, något sned, men icke värre än att han kunde förvalta sin kronoåklagarcsyssla. Sandahl var ett godt hufvud, förstod snart piken och hade sim hemliga glädje åt mystifikationen. Rådman Liljevaleh vak pade först till och blef af rättmätig vrede lifvad. Lägg det till handlingarne, skrek han; men rådman Gillich ville höra mer, rådman Segerström likaså. En väldig skrattsalfva från åhörarne väckte slutligen sjelfva borgmästaren Adolf Fredrik (Drick) Bjugg, som han gemenligen kallades och som redan vid begynnelsen af lustspelet insomnat, tyngd af sina många mörgonsupar. Vaktmästaren, tillfrågad af hvem han mottagit libellen, pekade på unga Segerström, rådmannens son, hvarvid husets munterhet tilltog. Rättens ledamöter lära aldrig fått reda på upphofsmannen till denna fars. Ty Jöns Ludvig var trogen och teg som muren. Han berättade oss följande dagen att psppa frestat honom hårdt för : att få fram magistratens vedersakare, men utan framgång. På den affären förlorade Möller ingenting, ej en gång sin väns förtroende. Jöns Ludvig blef i sinom tid prest, men dog för många år sedan. Från författarens egentliga studenttid finner man flera bilder af universitets äldre framstående lärare. Vi meddela såsom prof ett litet utdrag rörande Lidfors och Tegnårs föreläsningar: Näppeligen lärer någon svensk professor bättre bafva utlagt sin Horatius, Cicero och Livius än Lidfors gjorde det omkring slutet af 1810-talet. -Hans svenska var ej latinsk, som Lundblads, men den återgaf ändå latinet fullkomligt. Bättre öfversättningar har jag aldrig hört. Lidfors föredrag var ej fortskyndadt, ej heller släpande, det gick som en väldig Norrl indsflod med majestätisk säkerhet och, när det skulle vara, i rytmiska tonfall. Hans uttal var klangrikt, hans periodbygnad målande. Man tyckte att Marcus Tullius sjelf skulle haft lust att höra sig så troget återgifvas. Lidfors kastade ett ljus öfver det hela, bvari man såg lagarne för språket och måttet ör tanken hos originalförfattarne. Sjelf ett geni, kunde han ur grafvarne uppmana romarlifvets odödiga genius. Som orator och disputator var han lika hänförande, ja än mer, ty då tog hans outtömliga qvickhet mera ut sin rätt. Äfven när han lekte som bäst, höll han sig dock i utvärtes måtto strängt allvarsam, hvilket naturligtvis höjde effekten af hans justeldar.