Aftonbladet – 7 mars 1857, sida 3

Men låtom oss öfvergå från ord till sak. Jag vill i detta bref sysselsätta mig ensamt med det angenäma; jag sparar det nyttiga och det grundliga för kommande bref. I fråga om det angenäma har jag åtskilligt att välja på, men vid det jag låtit mina blickar irra än hit än dit, ha de träffat på en titel, som fängslat, jag kan nästan säga, som tjusat dem: Öriginalerna! La Revue frangaisev meddelar om dessa fantastiska varelser en följd artiklar, och originaler ha städse utgjort min passion. Hvad jag förebrår min tid, hvad som tröstar mig under det jag å!dras och hvad som, jag är vise derpå, skall trösta mig satt dö, det är att man numera finner inga, eller nästan inga originaler. De äro sådana medlemmar af Fenixslägtet, som icke återfödas ur sin aska. Vi bli alla för hvar dag hvarann mer och mer lika. En olidlig enformighet har från våra drägter öfvergått till vår hållning, till våra handlingar, till våra ord, till våra tankar, och hädanefter skall kanhända en man kunna lefva i hundra år utan att i all sin dar ha haft den i min tanka obeskrifliga glädjen att kunna säga till sig sjelf: se der ett originall... Jag talar, väl till förståendes, här om Frankrike, och jag, riktar icke mot andra folk den förolämpningen att tro, det de i afseende på originalitet äro lika vanlottade som vi. Jag har t. ex. alltid betraktat vår granne England såsom en outtöm lig grufva i detta hänseende, och ett at skälen, hvarföre jag alltid varit en snhängare quand möme af den engelska alliansen, har varit, att man kan vara säker att på denna sida finna orginalitet, och att vi, genom att understödja läran om det fria utbytet nationerna emellan, kunna hoppas deraf uppsamla några smulor. Men hvad är det då för originaler, kom la Revue francaise talar om? Åh! om flera,