Aftonbladet – 7 mars 1857, sida 3

be -Sb PM mottaga densamma, då han derigenom beröfvades tillfälle till omedelbar församlingsvärd, Tal: ogillade likaså, att de olika inkomsterna skulle jemnare fördelas; ban ålskade ej en sådan nivelleriog emellan platserna, ehuru han för sin del ej i händeise af en fördelning skulle blifva den förlorande. Inkomsterna för Strengnäs biskopsstift uppgingo i medeltal icke till det bel pp utskottet uppgifvit. Biskopen i Lund egde väl nu mera en ganska hög aflöning, men han vore också omgifven af större anspråk på gästfrihet och välgörenhet, och det vore ju godt att han hade något till öfvers att hjelpa ynglingar, som kämpa med nöd och fattigdom. Prokanslererne borde vara högre lönade än de andra biskoparne. Prosten Lagergren instämde. Biskop Björck hade af diskussionen inom utskottet förnummit hvad ban redan förut funnit, att många skefva och ogynsamma åsigter emot bisköpsinstitutionen vore rådande. Visserligen hade också den ovilja, hvarom en talare omnämt, äfven der yttrats; tal. förstod dock ej, att pluraliteten låtit leda sig deraf. I synnerhet närdes denna ovilja af den fördom bland andra, att biskoparne skulle vara så öfverflödigt lönade, att, om Hvad som erfordrades för en biskops anständiga bergning undantoges, ett betydligt öfverskott skulle uppkomma. Tal. önskade en undersökning. Den skulle i det hela ej visa något öfverskott. Der vid någon särskilt biskopsstol ett sådant öfverskott skulle uppstå, trodde väl tal. ej att dessa medel skulle användas till tillökning af de biskopsinkomster, hvilka kunde befinnas för knappa, utan torde väl de kömma att till andra ändamål änvändas. Vill man då hafva flera biskopar, så vore villföllet dertill afskuret genom utskottets förslag, ty det har ej sagt hvartill öfverskottsmedlen skola användas. Således gillade tal. obetingadt 2:dra mom. I afseende på frågan om biskoparnes prebenden, var tal. deremot något villrådig, enär han så nyligen blifvit biskop att han sjelf ej kunde ega erfarenhet, buruvida tid vore öfrig att åt prebenden egna den tillsyn, att församlingen verkligen kände sig hafva en kyrkoherde ooh det tillbörliga förhållandet emellan en pastor oc hans församling kunde ega rum. Likväl gaf tal. sitt bifall äfven åt denna punkt; ty af en underdånig skrifvelse härom skulle regeringen endast finna att förhållandet vore tvetydigt, och derigenom föranledas att vara så mycket noggrännäre i sin undersökning, Visserligen egde biskoparne i sina prebenden en väsentlig del af sina inkomster; men då utskotet säger, att tillräckliga löner böra beredas biskoparne, så måste väl, om genom prebendenas afskiljande lönerna befunres underhaltiga, tillskott från andra håll beredas. Fal. trodde väl, att det vore godt, om med biskopsembetet Kunde förenas en kyrkoherdes åligganden; det var dock tal:s känsla, ej hans erfarenhet, som stämde hönom för en sådan åsigt. Likväl gåfve en biskops plikt att vaka öfrer alla församlingar bonom redan derigenom tillräckliga tillfällen till presterlig verksamhet. Tal: önskade, att saken måtte i allo undersökas, och tillstyrkte bifall till utskottets förslag. Doktor Sandberg påminte om att förslaget vöre en sengångare, som under ålla de riksdagar talaren bevistat, hade infunnit sig; men som man hittills ej gerna velat se i ansigtet. Man hade förut med åberopande af 13 SR. O. och 1146 R. F. afskurit all diskussion om denna fråga. Med glädje såg derföre talaren, att man denna gång tagitsaken anvorlunda. Och som frågan ej kunde röra härvarande innehafvare af biskopsembetena, kunde man ru om sakön ala fritt och endast med blicken fästad på svenska zyrkans tillstånd och beskaffenhet. Ehuru talaren ej vore så högkyrklig, som han kanske borde vara, hade han dock aldrig ansett biskoparnes embeten böra indragas; ty man må organisera stiftsstyrelserna huru som helst, nödvändigt blefve alltid att hafva en ordförande i en sådan styrelse; vore den än ett presbyterium. Att för denne ordförande eh benämning, som hade sin härledning af det apostoliska ordet Eziozo7zosn, skulle utbytas emot den af domprost, som dock hade en katolsk bismak, vore välingen vinst. I fråga om olämpligheten af litteratörers och vetenskapsmäns belönande med prebenden delade talaren åsigter med den nyss åberopade förf. till skriften om det teologiska studium; ty huru skulle väl en professor i matematik eller naturalhistoria ega tid att uppfylla prestedens fordran, att uppoffra sina själsoch kroppskrafter till församlingens tjenst? Hvad särskilt angick prebenden för teologer och biskopar, hvilka talaren ville bibehålla, borde de dock icke för någondera vara flere; men att biskopen tillika är kyrkoherde, förekom talaren önskvärdt; ty i motsatt fall kunde väl möjligen hända, att biskoparn eblefve ännu mera verldsliga och politiska personer, än de nu anses vara. Ett statsråd eller justitieråd skulle då kanske kunna blifva styresman öfver ett stift: man kunde få se biskopskorset på bröstet af en man utan prestkragar: och ett sådant förhållande skulle väl för talaren synas väl mycket afvikande från embetets ursprungliga betydelse. Det tycktes dock ej vara biskoparnes embeten, som vållat så mycket sorl, utan fastmer dels deras politiska ställning, dels deras betydliga löner. Det fågnade tal. emellertid att pluraliteten äfven inom det högv! ståndet syntes finna sig vid att betrakta saken på närmare håll och medgifva en urdersökning. Talaren ville för öfrigt instämma med den samvetsgranne biskop Björck, hvilken, så vidt ban uppfattat honom, yrkat bifall till atskottets förslag i dess helhet. Prosten Almqvist ansåg att saken borde af utskotet betraktas i sammanhang med frågan om reglering af presterskapets inkomster i allmänhet, och yrkade fördenskull återremiss, Prosten Tellbom hade aldrig förr hört talas om en ådan tolkning af presterskapets privilegier, som den syrkoherden Schönbeck gifvit. Ansåg en undersökning öfverflödig och instämde med hvad prof. Lindsren bärom yttrat. Kyrkoherden Oiterström vore fullt. öfvertygad derm, att biskopslönernas sammanräknade :belopp icke 1itgjorde mera än hvad till biskoparnes åflöning erforrades. Erfarenheten visade ock att pastorer funnes, om vore bättre lönade än åtskilliga biskopar. Releringsfrågan borde mest intressera biskoparne sjelfa, då deras löner vore ojemit fördelade; kunde detta nissförhållande afhjelpas, vore det väl. Ett under iskussionen fäldt yttrande, att utskottet skulle förådt en illa dold fiendskap emot den biskopliga intitutionen, ville tal. bestrida. Han såg fast mer uti tskottets motiver för sitt afslag å Nils Hanssons moion bevågenhet uttryckt mot densamma. Då tal. isom suppleant på utskottsafdelningen åhört öfversggningen om detta ämne, hade han ej kunnat finna nonat, än att de stridiga partierna å ömse sidor, hvärt rån sin ståndpunkt, haft någorlunda rätt: Hvaroch n som älskar den ifrågavarande institutionen, sådan ess id framsiår i den hel. skrift och sådan den i ormen genom 1686 års kyrkolag finnes uttryckt, unde ej utaa ledsnad se dessa ständigt äterkomrande motioner om biskopsembetepas indragning. cke destomindre måste men tästa uppmärksambeten å hvad den praktiska nyttans mån derom tänka, ch med dem se hvad denna institution ursprunglien är och hvad den i verklighsten visar 8:g vara ör kyrkans inre lif och yttre ordving. Biskopserksamheten hade fått en så förverldsligad riktning, tt äfven den mest nitiske biskop mäste vara allt ör statens, stiftets och skolans verldsliga bestyr, ror INNE ONS LÄKER SVAN SNARARE en Jätit åt sig inreda ett med dubbel